Jag har nu upprättat en liten blogg som jag tänker använda för reflektion och funderingar kring kursen Mellanösterns moderna historia. Länken dit är
http://sesam-open.blogspot.com/
lördag 23 maj 2009
tisdag 19 maj 2009
Student igen
För skojs skull så sökte jag mig en sommarkurs inför sommaren. Det är i o f s inte första gången, men det är första gången på länge jag läser ett ämne som ligger långt ifrån min kärn-kompetens. Jag tänkte utnyttja det lite grand med att reflektera kring mitt eget lärande och därmed förhoppningsvis få mer idéer kring min roll som lärare.
Kursen i sig heter Mellanösterns Moderna Historia, och går på distans från Umeå Universitet. Eftersom det ligger nära till hands för mig så tänker jag använda ett par webb-baserade verktyg för att organisera och presentera olika delar av kursens innehåll.
Kursen i sig heter Mellanösterns Moderna Historia, och går på distans från Umeå Universitet. Eftersom det ligger nära till hands för mig så tänker jag använda ett par webb-baserade verktyg för att organisera och presentera olika delar av kursens innehåll.
- Google Maps / Google Earth för att skissa upp vart saker händer någonstans
- Timerime för att göra tidslinjer.
- En blogg eller en wiki för att skriva upp tankar/ viktiga punkter jag vill lyfta fram. Det kommer inte att bli så mycket fakta-återskapande här, utan snarare egna funderingar och kopplingar. Däremot kommer jag självklart att ta upp de saker som behövs för att funderingarna ska bli vettiga.
- Möjligtvis någon form av inspelningar där jag pratar/ visar vissa saker.
- Länksamling för att samla och reflektera kring intressanta länkar som berör området
- Den här bloggen där jag mer kommer att meta-reflektera kring mitt lär-arbete som sådant.
torsdag 30 oktober 2008
Kunskapens form
För ett tag sedan diskuterade jag och några kollegor följande fråga: Låt säga att en student inför en tenta tatuerar in viktiga punkter (t.ex matematiska formler eller viktiga årtal) på underarmen.
Är detta fusk?
Det enkla svaret är att det ju självklart är fusk, att skriva upp saker istället för att lära sig dem är ju att fuska.
Men, personen som tatuerade in kunskapen kommer alltid att ha med sig den. Är det t.ex en matematisk formel så kommer han alltid kunna hänvisa till den utan problem. Lär man sig något utantill kan man glömma det, men en tatuering kommer att finnas kvar väldigt länge (möjligtvis kan den bli suddigare under årens lopp, men det blir ju minnet också).
Kan kunskap vara något vi tatuerat in? Vygotsky, Säljö och deras kompisar hänvisar ju ofta till att kunskap är något vi har både internt och externt. Att ha med sig sin tatuering och veta hur man använder den ÄR kunskap enligt dem. Det är kanske inte kunskap enligt kognitivistisk mening, formlen finns kanske inte lagrad i vår hjärna, men den följer med vår person.
Är det då fusk? Eller har studenten använt ett synnerligen okonventionellt sätt att se till att alltid bära sin kunskap med sig?
Frågeställningen är viktigt och intressant som jag ser det. Genom att utmana vår syn på kunskap kan vi också utmana vår syn på lärande. Ser vi kunskapen bara som något lagrat inom oss, då kommer vår undervisning att styras av det. Om vi å andra sidan ser kunskapen som något som sker både inom oss och runtomkring oss, som styr både våra tankeprocesser och vårt interagerande med omvärlden, då kommer vår undervisning att styras (och utmanas) av det.
... och plötsligt kan kanske tatueringar bli ett fullt giltigt inlärningssätt.
Är detta fusk?
Det enkla svaret är att det ju självklart är fusk, att skriva upp saker istället för att lära sig dem är ju att fuska.
Men, personen som tatuerade in kunskapen kommer alltid att ha med sig den. Är det t.ex en matematisk formel så kommer han alltid kunna hänvisa till den utan problem. Lär man sig något utantill kan man glömma det, men en tatuering kommer att finnas kvar väldigt länge (möjligtvis kan den bli suddigare under årens lopp, men det blir ju minnet också).
Kan kunskap vara något vi tatuerat in? Vygotsky, Säljö och deras kompisar hänvisar ju ofta till att kunskap är något vi har både internt och externt. Att ha med sig sin tatuering och veta hur man använder den ÄR kunskap enligt dem. Det är kanske inte kunskap enligt kognitivistisk mening, formlen finns kanske inte lagrad i vår hjärna, men den följer med vår person.
Är det då fusk? Eller har studenten använt ett synnerligen okonventionellt sätt att se till att alltid bära sin kunskap med sig?
Frågeställningen är viktigt och intressant som jag ser det. Genom att utmana vår syn på kunskap kan vi också utmana vår syn på lärande. Ser vi kunskapen bara som något lagrat inom oss, då kommer vår undervisning att styras av det. Om vi å andra sidan ser kunskapen som något som sker både inom oss och runtomkring oss, som styr både våra tankeprocesser och vårt interagerande med omvärlden, då kommer vår undervisning att styras (och utmanas) av det.
... och plötsligt kan kanske tatueringar bli ett fullt giltigt inlärningssätt.
onsdag 15 oktober 2008
Innebandy, tentamen och betyg
Efter ett par omgångar innebandy till så har jag börjat fundera kring det här med hur olika mål i samma verksamhet kan strida mot varandra. Så här är det: Vi som spelar innebandy gör det för att få motion och öka vår kondition. Det som motiverar oss att kämpa lite hårdare är just tävlingsmomentet, att man kämpar om att nå bollen först, att man kämpar för att komma fram och göra mål.
Ett problem här är att om man är få spelare, en situation där man egentligen får springa mer, då är det oftast lättast att göra mål genom att skjuta på halvdistans. Genom att göra mål på det sättet springer man också mindre än om man försöker dribbla sig fram till målet för att göra ett mål från närmre håll.
Så, det är bedriften att göra mål som driver oss att träna hårdare, men det effektivaste sättet att göra många mål innebär att vi springer mindre. Det finns alltså en konflikt mellan vårt syfte med verksamheten och en del av det som driver oss att uppnå syftet.
Vilken innebörd har det för våra kurser, särskilt när det gäller betyssättning, tentamen och examinationer? Hur kan vi motivera studenterna att utvecklas inom kursernas ämnen?
Ett konkret exempel som är kopplat till detta var en liten diskussion jag hamnade i på min senaste föreläsning. I kursen ska studenterna genomföra ett stort projekt. Min föreläsning handlade om slutfasen i den här typen av projekt, men tittade också på hur man kanske gör i större, skarpa projekt ute i arbetslivet. Problemet var att så fort jag gick utanför det som studenterna behövde exakt just nu för att klara av sitt eget projekt var det en grupp som protesterade och undrade hur det hjälpte dem med deras projekt.
Med andra ord: Projektet, vars syfte är att ge dem en konkret erfarenhet att arbeta inom området och därmed motivation att sätta sig djupare in i vissa frågor, medför också att frågor inom kursens ram men utanför projektet blir mycket mindre intressanta. Projektet fungerar alltså både som motivator och "de-motivator".
Jag har inga entydiga och enkla svar/ tips kring det här, men jag tycker det är viktigt att vara medveten om problematiken och att vi funderar på vad det är vi egentligen uppmuntrar i vår betygssättning och våra examinationsformer.
Ett problem här är att om man är få spelare, en situation där man egentligen får springa mer, då är det oftast lättast att göra mål genom att skjuta på halvdistans. Genom att göra mål på det sättet springer man också mindre än om man försöker dribbla sig fram till målet för att göra ett mål från närmre håll.
Så, det är bedriften att göra mål som driver oss att träna hårdare, men det effektivaste sättet att göra många mål innebär att vi springer mindre. Det finns alltså en konflikt mellan vårt syfte med verksamheten och en del av det som driver oss att uppnå syftet.
Vilken innebörd har det för våra kurser, särskilt när det gäller betyssättning, tentamen och examinationer? Hur kan vi motivera studenterna att utvecklas inom kursernas ämnen?
Ett konkret exempel som är kopplat till detta var en liten diskussion jag hamnade i på min senaste föreläsning. I kursen ska studenterna genomföra ett stort projekt. Min föreläsning handlade om slutfasen i den här typen av projekt, men tittade också på hur man kanske gör i större, skarpa projekt ute i arbetslivet. Problemet var att så fort jag gick utanför det som studenterna behövde exakt just nu för att klara av sitt eget projekt var det en grupp som protesterade och undrade hur det hjälpte dem med deras projekt.
Med andra ord: Projektet, vars syfte är att ge dem en konkret erfarenhet att arbeta inom området och därmed motivation att sätta sig djupare in i vissa frågor, medför också att frågor inom kursens ram men utanför projektet blir mycket mindre intressanta. Projektet fungerar alltså både som motivator och "de-motivator".
Jag har inga entydiga och enkla svar/ tips kring det här, men jag tycker det är viktigt att vara medveten om problematiken och att vi funderar på vad det är vi egentligen uppmuntrar i vår betygssättning och våra examinationsformer.
onsdag 17 september 2008
Vygotsky och innebandy
De senaste veckorna har jag börjat spela innebandy med några av mina kollegor. Det är första gången på länge som jag ägnat mig åt en träningsform som är så pass social som en lagsport ändå är. Visst har jag t.ex varit på på Friskis de senaste åren och gått på både gym och gympapass, men till syvende och sist när du står där och hoppar så är du ändå själv.
Jag har också börjat jogga senaste året, men det är likadant där: Det är jag och enbart jag som springer där i spåret. Innebandyn är mer social, jag spelar tillsammans med andra, jag hejar på och blir påhejad av andra, jag kämpar mot andra osv.
För ett par dagar sedan började jag (återigen) läsa in mig på det sociokulturella perspektivet när det gäller lärande. Herrar Säljö och Vygotsky är det som ledsagat mig genom detta område. Kortfattat så lyfter de upp att vi lär oss genom social samverkan och ett utbyte genom vår omgivning. Vi socialiseras in i kunskap och färdighet.
När jag funderat kring de här termerna så har jag för mig själv ifrågasatt om det här perspektivet kan appliceras på alla utbildningsområden. Kan jag applicera det här på både Litteraturvetenskap, Social Omvårdnad och Linjär Algebra (en gren inom matematiken)? Nyligen kom jag in på om jag kunde applicera det på rent fysiska färdigheter? Kan man applicera det sociokulturella perspektivet på t.ex träning. Mitt första svar lutade att att bli negativt. Hur kan man bli mer vältränad genom att prata om det?
Sen slog det mig att det inte nödvändigtvis behöver handla om att prata om det. Det kan lika gärna handla om att göra saker tillsammans. När andra kämpar om bollen, då kommer jag att kämpa mer om bollen. När någon springer för att hinna först mot målet, då kommer jag att försöka göra detsamma.
Jag vet inte om det beror på motivation eller någon form av socialiseringsprocess eller något annat. Det är, ur ett perspektiv, inte relevant. Det som är relevant är att jag när jag spelar innebandy med andra kämpar mer och hårdare (och därmed blir mer vältränad), utvecklas snabbare i det jag håller på med och känner mig mer tilfreds när det går bra.
Utifrån de erfarenheterna kan jag se att det sociokulturella perspektivet kanske är mer applicerbart än vad jag tidigare tänkt. Jag kan applicera det på att praktisera som sjuksköterska och att komma in i den miljön, och jag kan lika gärna applicera det på att spela innebandy. Mitt misstag var att jag föll i en gammal västerländsk (och framförallt akademisk) fälla: Att separera teori och praktik. Det är lite ironiskt, eftersom jag sedan länge har varit starkt kritisk till denna uppdelning. Dock är det ett ämne för ett annat inlägg, nu ska jag koncentrera mig på innebandy och sociokulturellt perspektiv ett tag, och sen ska jag gå ner och köpa ny klubba... alla andra har ju nya klubbor, det är säkert bra.
Jag har också börjat jogga senaste året, men det är likadant där: Det är jag och enbart jag som springer där i spåret. Innebandyn är mer social, jag spelar tillsammans med andra, jag hejar på och blir påhejad av andra, jag kämpar mot andra osv.
För ett par dagar sedan började jag (återigen) läsa in mig på det sociokulturella perspektivet när det gäller lärande. Herrar Säljö och Vygotsky är det som ledsagat mig genom detta område. Kortfattat så lyfter de upp att vi lär oss genom social samverkan och ett utbyte genom vår omgivning. Vi socialiseras in i kunskap och färdighet.
När jag funderat kring de här termerna så har jag för mig själv ifrågasatt om det här perspektivet kan appliceras på alla utbildningsområden. Kan jag applicera det här på både Litteraturvetenskap, Social Omvårdnad och Linjär Algebra (en gren inom matematiken)? Nyligen kom jag in på om jag kunde applicera det på rent fysiska färdigheter? Kan man applicera det sociokulturella perspektivet på t.ex träning. Mitt första svar lutade att att bli negativt. Hur kan man bli mer vältränad genom att prata om det?
Sen slog det mig att det inte nödvändigtvis behöver handla om att prata om det. Det kan lika gärna handla om att göra saker tillsammans. När andra kämpar om bollen, då kommer jag att kämpa mer om bollen. När någon springer för att hinna först mot målet, då kommer jag att försöka göra detsamma.
Jag vet inte om det beror på motivation eller någon form av socialiseringsprocess eller något annat. Det är, ur ett perspektiv, inte relevant. Det som är relevant är att jag när jag spelar innebandy med andra kämpar mer och hårdare (och därmed blir mer vältränad), utvecklas snabbare i det jag håller på med och känner mig mer tilfreds när det går bra.
Utifrån de erfarenheterna kan jag se att det sociokulturella perspektivet kanske är mer applicerbart än vad jag tidigare tänkt. Jag kan applicera det på att praktisera som sjuksköterska och att komma in i den miljön, och jag kan lika gärna applicera det på att spela innebandy. Mitt misstag var att jag föll i en gammal västerländsk (och framförallt akademisk) fälla: Att separera teori och praktik. Det är lite ironiskt, eftersom jag sedan länge har varit starkt kritisk till denna uppdelning. Dock är det ett ämne för ett annat inlägg, nu ska jag koncentrera mig på innebandy och sociokulturellt perspektiv ett tag, och sen ska jag gå ner och köpa ny klubba... alla andra har ju nya klubbor, det är säkert bra.
söndag 7 september 2008
Lärmiljöer och det icke-linjära lärandet
Ett begrepp som nämns när det gäller lärande, framförallt när vi pratar om mer student-centrerat lärande, är Lärmiljöer. Denna lärmiljö är de resurser och de ramar som finns för studenten att lära sig ett område.
Jay Cross pratar om att vi som lärare sysslar med "learnscapes" och "learnscaping" och drar paralleller med engelskans landscape och landscaping. Han menar att liksom en trädgårdsmästare inte kan kontrollera exakt hur växter och blommer växer i en trädgård så kan lärare inte styra studentens lärande exakt, utan vi kan bara bygga förutsättningarna för ett lärande. Detta gör vi genom att bygga ett learnscape.
Vad innebär då detta att bygga ett learnscape?
Jag vill lyfta fram kopplingar till tre olika områden:
- Islands of Context
- PLE, Personal Learning Environmen
- Det sociala lärandet
Islands of Context
Ken Carrol pratar om Islands of Context som ett system av öar (islands). Varje ö är ett självstående, diskret objekt som lyfter fram en fråga eller ett begrepp inom ett ämne. Poängen med att dessa öar är självstående är att man ska kunna använda dem modulärt i olika sammanhang, samt att de på så sätt kan läsas i olika ordning. Det sistnämnda befrämjar ett icke-linjärt lärande, eftersom jag som student inte behöver läsa objekten i en ordning som någon annan bestämt, utan i den ordning som passar mig bäst efter både mina yttre och inre förutsättningar.
Rent konkret kan en sådan här ö vara en liten kort text eller videoföreläsning kring ett ämne, med länkar till vidare information samt övnings/ reflektionsfrågor.
De frågetecken jag har kring sådana här öar är om inte ett ämne blir alltför fragmentariskt och ytligt om man delar upp det i smådelar. Dessutom kanske det kan vara så att vissa delar i ämnet kräver en viss förförståelse.
Som svar på mina funderingar kan man dock tänka sig följande lösningar
- Alla lärobjekt befinner sig inte på samma "informationdjup". Vissa lärobjekt kanske zoomar in mer på ett delområde, medans andra lärobjekt är av mer översiktlig natur. Man kan tänka sig att man kan kategorisera upp lärobjekt på olika sätt och därmed göra det lättare för studenten att välja passande lärobjekt utifrån sina förutsättningar.
- Man kan dela upp öarna i ö-grupper, som kan ha olika mycket förförståelse som krav. T.ex så kan man tänka sig ett nivå-system där nivå 1-öar inte kräver någon som helst förförståelse, nivå-2 kräver viss förförståelse och nivå-3 kräver förståelse av både nivå 1 och nivå 2 till en viss nivå.
- Slutligen kan varje lärobjekt få en lista med begrepp som man antas kunna innan man ger sig in på lärobjektet. Här får man dock vara försiktig så att man inte bygger in en alltför linjär progression, eftersom det förtar hela tänket med en lärmiljö. Utmaningen att göra öarna så självstående som möjligt ligger fortfarande kvar.
Personal Learning Environments
Teoretiker som David Delgado och Lars Hermansson lyfter upp begreppet Personal Learning Environment, PLE. Ett PLE är något som framförallt studenten bygger upp där man listar resurser, förutsättningar, mål mm som man har kring en viss kurs. Detta kan byggas upp som en mindmap, som ett block där man samlar resurser eller någon form av hemsida.
Vill man använda sig av internet och webben för att bygga upp sitt PLE så föreslår t.ex Tony Carrer verktyg som RSS-läsare, bokmärken på nätet, sociala nätverk och communities, webbsökningsverktyg, personliga bloggar där man journalför sitt lärande, att-göra listor mm.
Mitt PLE är centrat för mitt genomförande av en viss kurs eller inlärandet av ett visst ämne. Det är här jag skriver mina egna mål och funderingar. Detta kan både vara övergripande mål med kursen och specifika frågor och funderingar jag har kring ett visst område. Mitt PLE visar också vart jag kan vända mig för att hitta svaren på dessa frågor, och slutligen så journalför jag svaret i någon form.
Detta PLE kan med fördel läggas upp på nätet via någon av de otal tjänster som finns för att bygga sin egen samlingssida. Delgado föreslår en tjänst som heter Elgg, men man kan lika gärna använda iGoogle eller liknande tjänster för detta.
Genom att låta studenterna bygga sig ett PLE och sen använda det så är det tänkt att lärprocessen blir mer anpassad efter den enskilde studenten.
Vilka frågetecken kan jag se med användandet av PLE? Jag kan se (och vissa författare delar denna farhåga) risker med att studenterna inte förväntar sig den här typen av arbete utan ser framför sig mer "traditionell" undervisning. Jag ska inte lägga in värderingar i detta på något sätt, utan vill bara konstatera att om man vill införa en sådan här idé, så kräver det att man tidigt är tydlig med syftet och målet med arbetet med PLE. Det är viktigt att både studenter och lärare är med på det här arbetssättet om det ska fungera.
En annan risk, som också är kopplad till det här med det icke-linjära lärandet i stort, är att det kan bli för "laissez faire". Det kan finnas en aspekt av "du får göra vad du vill så länge du inte gör fel" i det hela. Eftersom tanken är att studenterna ska röra sig fritt efter sin egen drivkraft så finns risken att de helt enkelt hamnar fel eftersom de a: inte har en tillräcklig egen drivkraft alltid eller b: har svårt att uppfatta vad som är det centrala och viktiga i en viss kurs. Särskilt kritiskt kan detta vara i tidigare kurser där grunden för senare kurser läggs.
Det sociala lärandet
I samband med det icke-linjära lärandet vill jag också lyfta fram vikten av lärande via samtal och utbyte. Detta utbyte kan ske student - student, student-lärare eller student - utomstånde person (t.ex yrkesperson, student från andra skolor mm).
Vår uppgift som "learnscapes" blir i det här sammanhanget att ge möjligheten för kontakter, skapa mötesplatser mm.
Här finns det samma för- och nackdelar som beskrivs inom t.ex PLE. Genom att delta i diskussioner kring ens egna funderingar och frågor så drivs detta lärande primärt av studenten själv. Dock så finns också riskerna med att missa centrala frågor osv.
En författare tar upp frågan kring communities och vilka för och nackdelar de har. Framförallt vill han kanske vara en liten motpol till de som lyfter om communities som det nya miraklet för undervisning.
Han menar att communities är en mardröm för nybörjare: Det finns ingen tydlig struktur, det finns ett överflöd av information, det finns mängder med diskussioner som du hamnar i mitten av och ofta används ett svårförståeligt språk. Communities, menar han, är bra för att hålla sig uppdaterad kring trender eller för att få specifika frågor besvarade, men de är inte bra på att ge en översikt över ett visst område.
Till viss del kan jag hålla med honom, även om jag kan se vissa forum (t.ex cgtalk.com) som har vissa avdelningar som är just "introduktionsavdelningar" där nybörjar kan komma och läsa på för att skapa sig en grundförståelse).
Avslutning
Begreppet icke-linjärt lärande och icke-linjär kunskap ser jag som mer och mer central och viktig inom lärandet. Se tidigare blogginlägg för inledande tankar kring detta. Därför tror jag också på att vi bör skapa en lärmiljö snarare än en lär-väg.
Men, detta innebär inte att vi som lärare ska släppa våra studenter helt. Vi får inte glömma att vi som ämnesexperter har en viss kunskap och viss helhetssyn som kan saknas när man som student närmar sig ett ämne.
Vissa studenter är inte heller alltid så självgående. Detta gör inte att de är sämre studenter eller att de senare kommer att prestera sämre i arbetslivet, utan kan bero på många olika faktorer. Som en artikelförfattare skriver "I believe in the right to choose not to be self-directed". Även här kan vi som lärare behöva träda in och ge incitament och riktlinjer för hur man tar sig vidare.
Detta gäller även för de studenter som har svårt att se vad som finns utanför deras egen kunskapssfär. En del personer kan vara nöjda med det de kan i nuläget och ser inte vilka möjligheter eller vägar som finns utanför deras grannskap.
Den slutsats jag kan dra är att det finns mycket att vinna på att både bygga Islands of Context, dvs lärobjekt och att studenterna får bygga sin egen PLE. Vi måste ge studenterna möjligheterna att utforska själv, men bör också kunna finnas till hands som guider och ledsagare i den karta som vårt ämne erbjuder.
Jay Cross pratar om att vi som lärare sysslar med "learnscapes" och "learnscaping" och drar paralleller med engelskans landscape och landscaping. Han menar att liksom en trädgårdsmästare inte kan kontrollera exakt hur växter och blommer växer i en trädgård så kan lärare inte styra studentens lärande exakt, utan vi kan bara bygga förutsättningarna för ett lärande. Detta gör vi genom att bygga ett learnscape.
Vad innebär då detta att bygga ett learnscape?
Jag vill lyfta fram kopplingar till tre olika områden:
- Islands of Context
- PLE, Personal Learning Environmen
- Det sociala lärandet
Islands of Context
Ken Carrol pratar om Islands of Context som ett system av öar (islands). Varje ö är ett självstående, diskret objekt som lyfter fram en fråga eller ett begrepp inom ett ämne. Poängen med att dessa öar är självstående är att man ska kunna använda dem modulärt i olika sammanhang, samt att de på så sätt kan läsas i olika ordning. Det sistnämnda befrämjar ett icke-linjärt lärande, eftersom jag som student inte behöver läsa objekten i en ordning som någon annan bestämt, utan i den ordning som passar mig bäst efter både mina yttre och inre förutsättningar.
Rent konkret kan en sådan här ö vara en liten kort text eller videoföreläsning kring ett ämne, med länkar till vidare information samt övnings/ reflektionsfrågor.
De frågetecken jag har kring sådana här öar är om inte ett ämne blir alltför fragmentariskt och ytligt om man delar upp det i smådelar. Dessutom kanske det kan vara så att vissa delar i ämnet kräver en viss förförståelse.
Som svar på mina funderingar kan man dock tänka sig följande lösningar
- Alla lärobjekt befinner sig inte på samma "informationdjup". Vissa lärobjekt kanske zoomar in mer på ett delområde, medans andra lärobjekt är av mer översiktlig natur. Man kan tänka sig att man kan kategorisera upp lärobjekt på olika sätt och därmed göra det lättare för studenten att välja passande lärobjekt utifrån sina förutsättningar.
- Man kan dela upp öarna i ö-grupper, som kan ha olika mycket förförståelse som krav. T.ex så kan man tänka sig ett nivå-system där nivå 1-öar inte kräver någon som helst förförståelse, nivå-2 kräver viss förförståelse och nivå-3 kräver förståelse av både nivå 1 och nivå 2 till en viss nivå.
- Slutligen kan varje lärobjekt få en lista med begrepp som man antas kunna innan man ger sig in på lärobjektet. Här får man dock vara försiktig så att man inte bygger in en alltför linjär progression, eftersom det förtar hela tänket med en lärmiljö. Utmaningen att göra öarna så självstående som möjligt ligger fortfarande kvar.
Personal Learning Environments
Teoretiker som David Delgado och Lars Hermansson lyfter upp begreppet Personal Learning Environment, PLE. Ett PLE är något som framförallt studenten bygger upp där man listar resurser, förutsättningar, mål mm som man har kring en viss kurs. Detta kan byggas upp som en mindmap, som ett block där man samlar resurser eller någon form av hemsida.
Vill man använda sig av internet och webben för att bygga upp sitt PLE så föreslår t.ex Tony Carrer verktyg som RSS-läsare, bokmärken på nätet, sociala nätverk och communities, webbsökningsverktyg, personliga bloggar där man journalför sitt lärande, att-göra listor mm.
Mitt PLE är centrat för mitt genomförande av en viss kurs eller inlärandet av ett visst ämne. Det är här jag skriver mina egna mål och funderingar. Detta kan både vara övergripande mål med kursen och specifika frågor och funderingar jag har kring ett visst område. Mitt PLE visar också vart jag kan vända mig för att hitta svaren på dessa frågor, och slutligen så journalför jag svaret i någon form.
Detta PLE kan med fördel läggas upp på nätet via någon av de otal tjänster som finns för att bygga sin egen samlingssida. Delgado föreslår en tjänst som heter Elgg, men man kan lika gärna använda iGoogle eller liknande tjänster för detta.
Genom att låta studenterna bygga sig ett PLE och sen använda det så är det tänkt att lärprocessen blir mer anpassad efter den enskilde studenten.
Vilka frågetecken kan jag se med användandet av PLE? Jag kan se (och vissa författare delar denna farhåga) risker med att studenterna inte förväntar sig den här typen av arbete utan ser framför sig mer "traditionell" undervisning. Jag ska inte lägga in värderingar i detta på något sätt, utan vill bara konstatera att om man vill införa en sådan här idé, så kräver det att man tidigt är tydlig med syftet och målet med arbetet med PLE. Det är viktigt att både studenter och lärare är med på det här arbetssättet om det ska fungera.
En annan risk, som också är kopplad till det här med det icke-linjära lärandet i stort, är att det kan bli för "laissez faire". Det kan finnas en aspekt av "du får göra vad du vill så länge du inte gör fel" i det hela. Eftersom tanken är att studenterna ska röra sig fritt efter sin egen drivkraft så finns risken att de helt enkelt hamnar fel eftersom de a: inte har en tillräcklig egen drivkraft alltid eller b: har svårt att uppfatta vad som är det centrala och viktiga i en viss kurs. Särskilt kritiskt kan detta vara i tidigare kurser där grunden för senare kurser läggs.
Det sociala lärandet
I samband med det icke-linjära lärandet vill jag också lyfta fram vikten av lärande via samtal och utbyte. Detta utbyte kan ske student - student, student-lärare eller student - utomstånde person (t.ex yrkesperson, student från andra skolor mm).
Vår uppgift som "learnscapes" blir i det här sammanhanget att ge möjligheten för kontakter, skapa mötesplatser mm.
Här finns det samma för- och nackdelar som beskrivs inom t.ex PLE. Genom att delta i diskussioner kring ens egna funderingar och frågor så drivs detta lärande primärt av studenten själv. Dock så finns också riskerna med att missa centrala frågor osv.
En författare tar upp frågan kring communities och vilka för och nackdelar de har. Framförallt vill han kanske vara en liten motpol till de som lyfter om communities som det nya miraklet för undervisning.
Han menar att communities är en mardröm för nybörjare: Det finns ingen tydlig struktur, det finns ett överflöd av information, det finns mängder med diskussioner som du hamnar i mitten av och ofta används ett svårförståeligt språk. Communities, menar han, är bra för att hålla sig uppdaterad kring trender eller för att få specifika frågor besvarade, men de är inte bra på att ge en översikt över ett visst område.
Till viss del kan jag hålla med honom, även om jag kan se vissa forum (t.ex cgtalk.com) som har vissa avdelningar som är just "introduktionsavdelningar" där nybörjar kan komma och läsa på för att skapa sig en grundförståelse).
Avslutning
Begreppet icke-linjärt lärande och icke-linjär kunskap ser jag som mer och mer central och viktig inom lärandet. Se tidigare blogginlägg för inledande tankar kring detta. Därför tror jag också på att vi bör skapa en lärmiljö snarare än en lär-väg.
Men, detta innebär inte att vi som lärare ska släppa våra studenter helt. Vi får inte glömma att vi som ämnesexperter har en viss kunskap och viss helhetssyn som kan saknas när man som student närmar sig ett ämne.
Vissa studenter är inte heller alltid så självgående. Detta gör inte att de är sämre studenter eller att de senare kommer att prestera sämre i arbetslivet, utan kan bero på många olika faktorer. Som en artikelförfattare skriver "I believe in the right to choose not to be self-directed". Även här kan vi som lärare behöva träda in och ge incitament och riktlinjer för hur man tar sig vidare.
Detta gäller även för de studenter som har svårt att se vad som finns utanför deras egen kunskapssfär. En del personer kan vara nöjda med det de kan i nuläget och ser inte vilka möjligheter eller vägar som finns utanför deras grannskap.
Den slutsats jag kan dra är att det finns mycket att vinna på att både bygga Islands of Context, dvs lärobjekt och att studenterna får bygga sin egen PLE. Vi måste ge studenterna möjligheterna att utforska själv, men bör också kunna finnas till hands som guider och ledsagare i den karta som vårt ämne erbjuder.
torsdag 4 september 2008
Veckobrev - En mikro-utvärdering
I början på året bestämde jag mig för att göra ett litet experiment på mina distanskurser. Detta experiment var inte så märkligt, utan gick helt enkelt ut på att jag varje vecka skickade ut ett mejl till alla studenterna med lite kommentarer om vad som händer i kursen, vad de bör tänka på just nu och lite allmänna uppmuntrande kommentarer. Min tanke var att detta skulle ge en större kontinuitet och känsla av kontakt med kursen.
Det är fortfarande för tidigt att dra några långtgående slutsatser, men jag har fått två små indikationer på att det är något att fortsätta med.
Först så har jag fått positiva kommentarer kring det på kursutvärderingar. Det tycker jag är lovande, det innebär åtminstone att de t.ex inte upplever det som för mycket eller för påträngande (i så fall har de inte uttryckt detta).
Den andra punkten, som jag nästan tycker är mer intressant, är att många av de mejl jag får från studenter är skickade som svar på mina utskick. Oavsett ämnet i mejlet så har studenterna använt veckobrevet som kontaktmöjlighet.
Detta behöver inte innebära så mycket, förmodligen handlar det om att det är lättare att bara svara på ett mejl än att skriva ett nytt mejl, leta upp mejladress osv. Men å andra sidan så innebär det också att jag förser dem med en enkel, aktuell kontaktmöjlighet.
Orsaker och djupare funderingar kring detta kräver naturligtvis längre forskning, men jag tycker det är in intressant sidoeffekt detta att veckobrevet så ofta används som kontaktkanal tillbaks till mig.
Det är fortfarande för tidigt att dra några långtgående slutsatser, men jag har fått två små indikationer på att det är något att fortsätta med.
Först så har jag fått positiva kommentarer kring det på kursutvärderingar. Det tycker jag är lovande, det innebär åtminstone att de t.ex inte upplever det som för mycket eller för påträngande (i så fall har de inte uttryckt detta).
Den andra punkten, som jag nästan tycker är mer intressant, är att många av de mejl jag får från studenter är skickade som svar på mina utskick. Oavsett ämnet i mejlet så har studenterna använt veckobrevet som kontaktmöjlighet.
Detta behöver inte innebära så mycket, förmodligen handlar det om att det är lättare att bara svara på ett mejl än att skriva ett nytt mejl, leta upp mejladress osv. Men å andra sidan så innebär det också att jag förser dem med en enkel, aktuell kontaktmöjlighet.
Orsaker och djupare funderingar kring detta kräver naturligtvis längre forskning, men jag tycker det är in intressant sidoeffekt detta att veckobrevet så ofta används som kontaktkanal tillbaks till mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)