Fusk - Ett pedagogiskt problem

I artikeln Högskolestudenter fuskar mer beskrivs hur fusk blir vanligare och vanligare inom högskolevärlden. Den fusk-metod som ökar mest är plagiering av texter. Oftast är det så att man helt enkelt gör en internetsökning efter ett visst ämne, och sen kopierar man in den text man hittar.

Det är ett problem, men för min del handlar problemet inte så mycket om att det är ett medvetet fusk. Jag tror nämligen inte att det alla gånger handlar om det, utan att det också handlar om brist på kunskap om vad som är och vad som inte är fusk.

Jag täcker sticka ut hakan lite grand här, och säga att om plagiering förekommer på en uppgift så är det för att uppgiften är utformad på ett sådant sätt att den tillåter, och kanske till och med uppmuntrar, plagiering.

Om det är möjligt att plagiera en uppgift, så innebär det också att svaret på uppgiften är kontextlöst, och analogt att uppgiften i sig är kontextlös, dvs att den inte är unik och den kopplar inte till studenten eller studentens kontext. Detta strider till förhållandevis stor del mot tankarna kring sociokulturellt lärande. Enligt detta är byggs lärande upp i varje individs interaktion med omvärlden, i ett kontext.

Jag tror att man kan göra en examination på ett sådant sätt att den kopplar till studentens sociokulturella kontext på olika sätt. Exempel på detta skulle kunna vara

• Projektarbeten där man kombinerar teori och praktik efter ett konkret fall. I det här fallet måste teorin kopplas ihop med med det faktiska fallet. Denna koppling visar ganska bra på studentens förståelse av området
• Att studenten tvingas reflektera kring vad en viss företeelse innebär för just dem i deras situation och hur de kan vidareutveckla den. Gärna ihopkopplat mot andra teorier som studenten har med sig sen tidigare.
• Examination genom diskussion. Antingen skriftligt eller muntligt. Man kan t.ex tänka sig att studenterna ska initiera eller delta i diskussioner på webbforum för att på det sättet visa en förståelse för ett visst ämne.

Inga metoder är 100% säkra, men av erfarenhet så tycker jag att uppgifter som kräver reflektion från studenterna visar långt mycket mer en förståelse för ett område snarare än svar som är kontextlösa och oförankrade i något sammanhang.

• 
  

Ödjmukhet

Idag började så kursen på riktigt (även om jag tjuvstartat lite och läst delar av kurslitteraturen redan). Det trevliga med det är att det börjat bli lite mer verksamhet på kursens diskussionsforum.
Det tog inte lång tid innan Palestinakonflikten togs upp. Det visade sig då också att det finns deltagare i kursen som av olika anledning har kopplingar till konflikten (eller åtminstone är insatta i den). När jag såg det kände jag mig genast väldigt ödmjuk. Vad kan jag tillföra till en diskussion i detta ämne i en känslig fråga som denna?

Så, ur ett perspektiv känns det lättast att hålla en tillbakalutad position och bara ta del av de andras diskussioner på avstånd. Låt de som kan saker om det här prata om det! Men, det innbär också att jag inte gör vad jag kan för att förbättra mitt och mina kurskamraters lärande. Frågan är då vad jag kan göra? Jag kan kanske börja med att lyssna, och sen fråga. Kanske komma med dumma frågor eller kommentarer, men vad gör det? Mina dumma frågor kanske kan skapa funderingar hos andra, så att de ser på ämnet på ett lite annat sätt än tidigare.

Jag kanske inte ska vara ödmjuk, utan nyfiken. Inte bara för min skull, utan även för de som jag hoppas kan stilla min nyfikenhet.

Ansvar för lärande

Ett klassiskt påstående av lärande och undervisning är att vi alla har olika lärstilar. En del lär sig linjärt genom skriven text och andra i bilder, en del är väldigt konkreta och andra är väldigt abstrakta osv. Som lärare får man ofta höra från studenter att kurser och föreläsningar ska anpassas så att de passar alla typer av lärstilar.

Nu i samband med att jag helt plötsligt går en kurs själv så började jag reflektera över hur jag ser på det utifrån jag-som-student-perspektiv. Det som gör den här kursen lite speciell för mig är att den dels är inom ett helt nytt område för mig, och dels att det är en typ av kurs jag är förhållandevis ovan vid. Det är ganska massiva textmassor som ska behandlas och läsas in.

Jag tror inte den formen passar mig så bra om jag ska vara ärlig.

Så, vem bär, enligt mig, ansvaret för att kursinnehållet ska passa mig?

Jo, jag! Jag och ingen annan. Materialet finns i den form det finns, och om jag vill få ut något av kursen så är det lika bra att jag sätter igång och omvandlar det till en form som passar mig. Bara jag vet vilken den här formen är, och bara jag kan omvandla det till något som passar mig.

Den förväntan jag har på kurs-ansvarig är möjligtvis en viss öppenhet för att jag kommer att göra detta. En öppenhet att titta på olika sätt som jag bearbetar materialet på. Helst hade jag sett att jag kunnat använda detta material sen i någon form av examination, men inte heller där ligger ansvaret på examinator. Vill jag överbevisa någon att jag kan området, så är det mitt ansvar att se till att informationen kommer fram på ett sätt som mottagaren förstår.

Det var mina tankar kring mig som student. Om jag nu tar på mig lärar-mössan igen och går tillbaks till mig dagliga jobb, vad medför då detta? Ska jag bli helt blasé på allt vad lärstilar heter och bara gå efter vad jag själv tycker är bra? Det är ju ändå studenternas ansvar att omvandla det till sitt.

På den frågan är jag lite kluven. Till syvende och syst är det studenterna som har ansvar för sitt lärande, inte jag. Jag kan också göra ett bättre (vad nu det innebär) jobb och arbeta effektivare (vad nu det innebär) om jag får arbeta enligt ett system och ett tankesätt som passar mig. Samtidigt så vill jag ju att så många som möjligt utvecklas så mycket som möjligt på mina kurser. Då måste jag väl anpassa mig efter deras lärstilar?

Mitt slutgiltiga svar här för tillfället är nog ändå: Nej, det måste jag inte. Ännu viktigare är: Det kan jag inte! Allt jag kan skapa är förutsättningar för att studenterna ska kunna bygga sitt eget lärande. Att sen anpassa kursen efter de individuella lärstilarna, det är upp till varje student. Mitt jobb är att se till att kursen har en struktur så att denna individuella anpassning är möjlig (inom rimliga gränser). Mitt jobb blir också att uppmuntra till detta, och kanske att utforma uppgifter så att redovisning kan sek på ett mer indivudialliserat sätt.

Så, sammanfattningsvis: Nej, jag kan inte anpassa kursen efter allas olika lärstilar, det är upp till varje student. Det jag kan göra är att utforma kursen så att varje student kan och uppmuntras till att göra detta.

Lärblogg från kursen Mellanösterns moderna historia

Jag har nu upprättat en liten blogg som jag tänker använda för reflektion och funderingar kring kursen Mellanösterns moderna historia. Länken dit är

http://sesam-open.blogspot.com/

Student igen

För skojs skull så sökte jag mig en sommarkurs inför sommaren. Det är i o f s inte första gången, men det är första gången på länge jag läser ett ämne som ligger långt ifrån min kärn-kompetens. Jag tänkte utnyttja det lite grand med att reflektera kring mitt eget lärande och därmed förhoppningsvis få mer idéer kring min roll som lärare.

Kursen i sig heter Mellanösterns Moderna Historia, och går på distans från Umeå Universitet. Eftersom det ligger nära till hands för mig så tänker jag använda ett par webb-baserade verktyg för att organisera och presentera olika delar av kursens innehåll.

• Google Maps / Google Earth för att skissa upp vart saker händer någonstans
• Timerime för att göra tidslinjer.
• En blogg eller en wiki för att skriva upp tankar/ viktiga punkter jag vill lyfta fram. Det kommer inte att bli så mycket fakta-återskapande här, utan snarare egna funderingar och kopplingar. Däremot kommer jag självklart att ta upp de saker som behövs för att funderingarna ska bli vettiga.
• Möjligtvis någon form av inspelningar där jag pratar/ visar vissa saker.
• Länksamling för att samla och reflektera kring intressanta länkar som berör området
• Den här bloggen där jag mer kommer att meta-reflektera kring mitt lär-arbete som sådant.
  

Länkar till de olika inläggen kommer att publiceras på den här bloggen också.

Kunskapens form

För ett tag sedan diskuterade jag och några kollegor följande fråga: Låt säga att en student inför en tenta tatuerar in viktiga punkter (t.ex matematiska formler eller viktiga årtal) på underarmen.

Är detta fusk?

Det enkla svaret är att det ju självklart är fusk, att skriva upp saker istället för att lära sig dem är ju att fuska.

Men, personen som tatuerade in kunskapen kommer alltid att ha med sig den. Är det t.ex en matematisk formel så kommer han alltid kunna hänvisa till den utan problem. Lär man sig något utantill kan man glömma det, men en tatuering kommer att finnas kvar väldigt länge (möjligtvis kan den bli suddigare under årens lopp, men det blir ju minnet också).

Kan kunskap vara något vi tatuerat in? Vygotsky, Säljö och deras kompisar hänvisar ju ofta till att kunskap är något vi har både internt och externt. Att ha med sig sin tatuering och veta hur man använder den ÄR kunskap enligt dem. Det är kanske inte kunskap enligt kognitivistisk mening, formlen finns kanske inte lagrad i vår hjärna, men den följer med vår person.

Är det då fusk? Eller har studenten använt ett synnerligen okonventionellt sätt att se till att alltid bära sin kunskap med sig?

Frågeställningen är viktigt och intressant som jag ser det. Genom att utmana vår syn på kunskap kan vi också utmana vår syn på lärande. Ser vi kunskapen bara som något lagrat inom oss, då kommer vår undervisning att styras av det. Om vi å andra sidan ser kunskapen som något som sker både inom oss och runtomkring oss, som styr både våra tankeprocesser och vårt interagerande med omvärlden, då kommer vår undervisning att styras (och utmanas) av det.

... och plötsligt kan kanske tatueringar bli ett fullt giltigt inlärningssätt.

Innebandy, tentamen och betyg

Efter ett par omgångar innebandy till så har jag börjat fundera kring det här med hur olika mål i samma verksamhet kan strida mot varandra. Så här är det: Vi som spelar innebandy gör det för att få motion och öka vår kondition. Det som motiverar oss att kämpa lite hårdare är just tävlingsmomentet, att man kämpar om att nå bollen först, att man kämpar för att komma fram och göra mål.

Ett problem här är att om man är få spelare, en situation där man egentligen får springa mer, då är det oftast lättast att göra mål genom att skjuta på halvdistans. Genom att göra mål på det sättet springer man också mindre än om man försöker dribbla sig fram till målet för att göra ett mål från närmre håll.

Så, det är bedriften att göra mål som driver oss att träna hårdare, men det effektivaste sättet att göra många mål innebär att vi springer mindre. Det finns alltså en konflikt mellan vårt syfte med verksamheten och en del av det som driver oss att uppnå syftet.

Vilken innebörd har det för våra kurser, särskilt när det gäller betyssättning, tentamen och examinationer? Hur kan vi motivera studenterna att utvecklas inom kursernas ämnen?

Ett konkret exempel som är kopplat till detta var en liten diskussion jag hamnade i på min senaste föreläsning. I kursen ska studenterna genomföra ett stort projekt. Min föreläsning handlade om slutfasen i den här typen av projekt, men tittade också på hur man kanske gör i större, skarpa projekt ute i arbetslivet. Problemet var att så fort jag gick utanför det som studenterna behövde exakt just nu för att klara av sitt eget projekt var det en grupp som protesterade och undrade hur det hjälpte dem med deras projekt.

Med andra ord: Projektet, vars syfte är att ge dem en konkret erfarenhet att arbeta inom området och därmed motivation att sätta sig djupare in i vissa frågor, medför också att frågor inom kursens ram men utanför projektet blir mycket mindre intressanta. Projektet fungerar alltså både som motivator och "de-motivator".

Jag har inga entydiga och enkla svar/ tips kring det här, men jag tycker det är viktigt att vara medveten om problematiken och att vi funderar på vad det är vi egentligen uppmuntrar i vår betygssättning och våra examinationsformer.