Ett par sekunders livsvisdom från Robbie Williams

Ikväll var jag på konsert med Robbie Williams (mer eller mindre, det var en konsert som direktsändes till ett antal biografer runtomkring i Europa).

Med på konserten fanns det med ett antal låtar från Robbies kommande skiva, som släpps senare i höst. Någonstans mitt i konserten så beklagar han sig lite över detta. Han berättar då att han föredrar låtar som publiken kan och sjunger med i, för att han föredrar när det blir interaktivitet mellan honom och publiken.

På ett sätt kan det tyckas vara en självklarhet, men det var ändå en liten påminnelse. När inte ens en superartist som Robbie Williams ägnar sig åt envägskommunikation (man kan argumentera för att det är på grund av att han inte gör det som han har blivit en sån stor artist), så varför skulle vi göra det i föreläsnings- och undervisnings-situationer?

Google Wave - samarbete för lärande?

I våras presenterade Google ett nytt verktyg som de kallar Google Wave. Det är ett avancerat verktyg för att skapa och skriva på gemensamma "arbetsytor" (som google kallar Waves). I princip kan flera personer logga in samtidigt på en wave och gemensamt skriva på dokumentet, lägga till bilder och filmer, länkar mm. Genom olika extra insticksprogram kan man också lägga till funktionalitet för i princip allt möjligt, t.ex lägga till wikipedia-länkar för olika ord mm.

Som lärare kan jag inte låta bli att fundera på hur detta kan användas inom undervisningen. Möjliga tankar så långt är t.ex

• Gemensamt samarbeta med kollegor och skriva dokument och kursplaner tillsammans utan att behöva skicka dokumentet fram och tillbaka via mejl osv.
• Skapa en plattform för grupparbete studenter emellan (särskilt gäller detta på distanskurser)
• Skapa en kunskapsresurs inte olik en wiki. Eftersom alla inbjudna kan redigera dokumentet är det också flera som kan lägga till information, granska och bygga ut det.

Det google wave har emot sig är att det inte är något flashigt som hoppar upp i ansiktet på dig med nya saker. Snarare är det en kombination av redan existerande tekniker man slagit samman och förbättrat. Styrkan ligger i de öppna möjligheterna att anpassa det efter sina egna behov, snarare än att tvinga in en i ett särskilt arbetssätt.

Just nu är det inte öppet för vem som helst att logga in på google wave, utan man måste ha fått en inbjudan. Jag tillhör en av dem som har fått en inbjudan, och tänkte försöka använda det så mycket jag kan kan för att utvärdera dess roll inom undervisningen.

Ny termin - Nya förväntningar

För ett par veckor sedan så började den nya höstterminen. Själv närmade jag mig den som jag brukar. Tittade på vilka kurser jag har, vilka kurser som tillkommit osv. Kort sagt: Det var inget speciellt så.

Men, så pratade jag med två bekanta som ska börja plugga för första gången nu i höst. I båda fallen så var de väldigt spända och tyckte att det här med att läsa på högskolan var skrämmande, intressant, roligt, utmanande och ..eh.. lite mer skrämmande.

Kort sagt, för dem var det en av de större sakerna de företagit sig här i livet. Det blev en liten eye-opener för mig. Det jag ser som "ytterliggare en termin" är för många något stort och exceptionellt. Därmed inte sagt att jag är blasé på det eller inte är engagerad i mitt jobb, men däremot så är det lätt att glömma bort vad det betyder att börja på högskolan.

Nästa fråga som väcktes var självklart hur vi kan ta tillvara på denna förväntan, den här känslan. Finns det kanske en risk att vi förstör den genom att överösa de nya studenterna med information till höger och vänster. Kanske vi istället ska ge dom ett inträde i rollen som student, i rollen som vad de nu ska läsa till. Jag tror inte vi välkomnar dem in i akademiker-gemenskapen genom att 15 personer får prata om vad dom gör på skolan under en dag, utan att man lyfter fram upplevelsen, livet som akademiker, och vad de ska läsa till. Det här är inte lätt, men kanske vi som akademiker för ett par minuter bör släppa vårt intellektualiserande, och istället möta de nya studenterna med känslor och upplevelser.

Visa dem vad de kommer att bli (om något), ta dem till labbsalar och demonstrera något som kommer att hända där, visa filmer för medie-studenter osv. Allt för att börja hjälpa till att bygga en roll, för att hålla fast vid studenternas känsla att det här är något stort, spännande och utmanande.

För det är det!

Icke-linjäritet och progression

I ett blogginlägg förra året skrev jag om det icke-linjära lärandet. Grundtanken i det icke-linjära lärandet är att de allra flesta kunskapsområden inte är utlagda längs en linje med en tydlig startpunkt och en entydig väg fram emot att vara "fullärd". Istället är det en karta, ett nätverk av färdigheter, insikter, fakta och förståelser. Vissa av dessa är lättare att ta till sig utan tidigare insikter i ämnet, medans andra kräver mer förkunskaper. Eller snarare, vissa av dessa är lättare att koppla till andra kunskaper osv som ligger utanför ämnet, medans andra är mer beroende av kunskap inom området som sådant.

Den här synen på kunskap ger oss ett litet problem när vi pratar om progression. Plötsligt måste jag i egenskap av undervisare bestämma en färdig startpunkt och slutpunkt. Dessutom försvåras det hela av att progression ställer vissa krav: Om vi har tre kurser efter varandra som ska erbjuda en progression inom ett visst område (och dessutom vara beroende av varandra) så ska man t.ex inte kunna hoppa in direkt på den andra kursen utan att ha förståelsen från den första kursen. Men, om man har en syn som säger att kunskapsområden är icke-linjära så går det alltid att närma sig vilken del som helst inom området på nybörjarnivå. Det kan vara lättare eller svårare, men det är alltid möjligt.

Även om vi bortser från den aspekten så finns det ett par andra problem, som jag dessutom kan tycka är klurigare. Att hitta en startpunkt är lätt, men att hitta en given slutpunkt är svårare. Ju längre vi rör oss från startpunkten, desto mer förgrenas och komplexifieras kunskaps-strukturen vi försöker förmedla. Antingen får vi då skapa fler förgreningar som söker sig längs olika vägar i "ämnes-kartan" eller så får vi försöka få in fler olika delområden i en och samma progression. Frågan är då, vilka områden är mer avancerade än andra? Vad är det som avgör att ett visst område förtjänar att ligga på högre nivå än ett annat?

Jag har just nu inget svar på det här, utan vill med det här blogginlägget mest lufta mina funderingar. Dessa fortsätter dock, och jag återkommer när fler tankar och klurigheter kring detta dyker upp.

Ett steg bakåt?

SvD skriver idag att en del av den nya skollagen innebär att man inte längre kan läsa upp gymnasiebetyg på komvux. Det innebär att om du fått godkänt i ett ämne så kan du inte höja det i efterhand för att t.ex komma in på en utbildning du vill komma in på.
Skälet som anges är att det är resurs-slöser, och att studenter som vill höja sina betyg kommer att ta platser från de som är underkända på kurser och måste läsa upp av den anledningen (denna möjlighet kommer enl. artikeln fortfarande att finnas kvar).

Jag känner mig kluven inför detta på många punkter. Till exempel kommer det att innebära att det är bättre att hoppa av en kurs än att kämpa för att nätt och jämnt klara av den. Blir du godkänd kan du inte höja den, men blir du underkänd kan du läsa om den.

Man kan också lyfta argumentet att om dina betyg inte räcker för att komma in på en viss utbildning så är det i praktiken ingen skillnad på att vara underkänd eller "bara" godkänd. Du kommer ändå inte in på din sökta utbildning. I viss mån kan det här i o f s bemötas med t.ex högskoleprovet, men som jag ser det så räcker inte detta. En av anledningarna till detta är att Högskoleprovet har visat sig vara en dålig prediktor för studieresultat på högre nivå (dvs att man skriver högt på högskoleprovet har ett förhållandevis lågt samband med att man klarar av högskolestudier bra, jämfört med gymnasiebetyg eller komvux).

Det allvarligaste med idén som jag ser det, är att det är en möjlighet som försvinner för de som kanske var skoltrötta under gymnasiet, men lyckades kämpa sig igenom åren så att de fick godkänt. De kan inte längre, efter ett par år i arbetslivet, läsa upp sina betyg för att komma in på en högskoleutbildning, den här gången med högre motivation än vad de hade i gymnasiet. Med vår nuvarande regering kan jag inte låta bli att fråga mig: Vad blir nästa möjlighet eller öppning de väljer att plocka bort?

 Läs mer i artikeln här

Fusk - Ett pedagogiskt problem

I artikeln Högskolestudenter fuskar mer beskrivs hur fusk blir vanligare och vanligare inom högskolevärlden. Den fusk-metod som ökar mest är plagiering av texter. Oftast är det så att man helt enkelt gör en internetsökning efter ett visst ämne, och sen kopierar man in den text man hittar.

Det är ett problem, men för min del handlar problemet inte så mycket om att det är ett medvetet fusk. Jag tror nämligen inte att det alla gånger handlar om det, utan att det också handlar om brist på kunskap om vad som är och vad som inte är fusk.

Jag täcker sticka ut hakan lite grand här, och säga att om plagiering förekommer på en uppgift så är det för att uppgiften är utformad på ett sådant sätt att den tillåter, och kanske till och med uppmuntrar, plagiering.

Om det är möjligt att plagiera en uppgift, så innebär det också att svaret på uppgiften är kontextlöst, och analogt att uppgiften i sig är kontextlös, dvs att den inte är unik och den kopplar inte till studenten eller studentens kontext. Detta strider till förhållandevis stor del mot tankarna kring sociokulturellt lärande. Enligt detta är byggs lärande upp i varje individs interaktion med omvärlden, i ett kontext.

Jag tror att man kan göra en examination på ett sådant sätt att den kopplar till studentens sociokulturella kontext på olika sätt. Exempel på detta skulle kunna vara

• Projektarbeten där man kombinerar teori och praktik efter ett konkret fall. I det här fallet måste teorin kopplas ihop med med det faktiska fallet. Denna koppling visar ganska bra på studentens förståelse av området
• Att studenten tvingas reflektera kring vad en viss företeelse innebär för just dem i deras situation och hur de kan vidareutveckla den. Gärna ihopkopplat mot andra teorier som studenten har med sig sen tidigare.
• Examination genom diskussion. Antingen skriftligt eller muntligt. Man kan t.ex tänka sig att studenterna ska initiera eller delta i diskussioner på webbforum för att på det sättet visa en förståelse för ett visst ämne.

Inga metoder är 100% säkra, men av erfarenhet så tycker jag att uppgifter som kräver reflektion från studenterna visar långt mycket mer en förståelse för ett område snarare än svar som är kontextlösa och oförankrade i något sammanhang.

• 
  

Ödjmukhet

Idag började så kursen på riktigt (även om jag tjuvstartat lite och läst delar av kurslitteraturen redan). Det trevliga med det är att det börjat bli lite mer verksamhet på kursens diskussionsforum.
Det tog inte lång tid innan Palestinakonflikten togs upp. Det visade sig då också att det finns deltagare i kursen som av olika anledning har kopplingar till konflikten (eller åtminstone är insatta i den). När jag såg det kände jag mig genast väldigt ödmjuk. Vad kan jag tillföra till en diskussion i detta ämne i en känslig fråga som denna?

Så, ur ett perspektiv känns det lättast att hålla en tillbakalutad position och bara ta del av de andras diskussioner på avstånd. Låt de som kan saker om det här prata om det! Men, det innbär också att jag inte gör vad jag kan för att förbättra mitt och mina kurskamraters lärande. Frågan är då vad jag kan göra? Jag kan kanske börja med att lyssna, och sen fråga. Kanske komma med dumma frågor eller kommentarer, men vad gör det? Mina dumma frågor kanske kan skapa funderingar hos andra, så att de ser på ämnet på ett lite annat sätt än tidigare.

Jag kanske inte ska vara ödmjuk, utan nyfiken. Inte bara för min skull, utan även för de som jag hoppas kan stilla min nyfikenhet.