Palantirer, Fragmentisering och det nya lärandet

I J.R.R Tolkiens Sagan om Ringen-trilogi, så förekommer det något som kallas Palantirer. Det är ett antal kristallkulor. När man tittar i en av dessa kan man få en vision av vad som händer där någon av de andra Palantirerna finns. Dock är denna bild väldigt liten, och känslig för feltolkningar. Tolkien själv var orolig för de på hans tid nya medierna, och menade att de bara gav brottstycken, och inte hela bilder av en viss företeelse. Det var detta han ville skildra med Palantirerna. Vid flera tillfällen används de och användaren får en helt korrekt vision, men som är fragmentarisk och bara visar en liten del av verkligheten. Därför drar betraktaren felaktiga slutsatser av visionen.

Just nu går det, för att fortsätta liknelserna, en serie som heter Flash Forward. Grundidén är väldigt enkelt: Under c.a 2 minuter så drabbas hela jordens befolkning av en blackout, och under den tiden så får alla visioner av vart de är och vad de gör om exakt 6 månader. Problemet är att dessa visioner är svårtolkade, och många drar långtgående slutsatser av något de sett, samtidigt som de inte har hela bilden.

Och för er som väntat, nu kommer kopplingen till den här bloggens ämne: Idag har vi som lärare, och alla studenter, tillgång till världens största informationsbank i form av Internet. Vi har google, wikipedia, youtube, diverse diskussionsforum och en uppsjö med webbsidor som beskriver olika saker. Möjligheterna att förkovra sig i något är enorma. Detta ser jag som en stor tillgång och något som bör utnyttjas.

Dock kan jag också se en risk. Istället för att sätta oss ner och försöka bilda oss en helhetsuppfattning och förståelse, så är det alltför lätt att bara försöka hitta ett direkt svar på det vi vill kunna just nu. Vi vill ha ett Ja eller ett Nej, men vi tar oss inte längre tiden att ta reda på varför det är ett Ja eller ett Nej, eller vilka faktorer som ligger bakom detta.

Jag har själv varit med om tillfällen då studenter kommer och frågar om något de läst på internet. Det som de läst eller sätt stämmer också med den bild jag har av ämnet, men deras slutsatser, deras tolkning av det kan ibland ligga långt ifrån vad man normalt menar inom ämnet. Man kan se att "så här ska jag göra", men man ser inte varför man ska göra på ett visst sätt.

Så, är Internet och alla dess tillgångar vår tids Palantirer? Vi kan se saker på stora avstånd, men det vi ser är fragmenterat och vi måste akta oss noga för att dra slutsatser av det.

Jag tror att det mycket väl kan vara så, och där kommer vår roll som pedagoger in. Vi måste uppmuntra våra studenter att söka kunskap, men på ett sådant sätt att de inte bara presenterar ett "jag såg att det ska vara så här", utan att de söker sig djupare och längre bortom de snabba, enkla svar som är så lätta att hitta.

Powerpoint - En omvärdering

Det finns få verktyg som är så ofta använda, och samtidigt så fnysta åt, som Microsoft Powerpoint. Ofta förknippas det med mängder med slides med text, som mestadels fungerar som stödpunkter åt föreläsaren mer än att stryka under innehållet. Det blir lätt lite "läsa-innantill" i samband med sådana föreläsningar. Därefter frågar studenterna om powerpointen kommer att läggas ut så att de kan få tillgång till den, så de slipper ta anteckningar överhuvudtaget.

På grund av detta kan man ibland höra folk som aktivt vägrar använda Powerpoint (eller liknande verktyg) för att det ger sämre föreläsningar.

Jag skulle här vilja ifrågasätta båda dessa punkter. Jag tror att Powerpoint är ett kraftfullt verktyg när det är rätt använt. Tyvärr är det ganska sällan som föreläsare vågar utmana hur en presentation ska vara, utan man hemfaller åt hur det "alltid brukar se ut".

Innan jag fortsätter vill jag bara lyfta fram att Powerpoint inte är det enda verktyget som används för digitala slideshows, utan vi har även verktyg som Keynote (för Mac/ OsX), Prezi (Onlineverktyg) och Google Docs som kan användas för samma sak.

I början av filmen DaVinci-koden så håller Robert Langdon en föreläsning där han har ett intressant bildspel. Han har inte ett ord text på sina slides, utan bara bilder som antingen fungerar som diskussionsunderlag eller för att understryka vad han säger. Jag tycker det är ett tankeväckande och intressant sätt att använda en digital slideshow.

Nästa pusselbit i mina tankebanor är en metod som en kollega berättade om för ett tag sedan (som jag tyvärr tappat namnet på). Det handlar om att hålla korta föredrag (Fem minuter), med 20 slides, där varje slide är exakt 15 sekunder långt (det ska alltså inte klickas fram av föredragshållaren, utan varje slide skiftar automatiskt).

Det är lätt att tänka att en sådan slide blir väldigt begränsad, och att det blir svårt att få in något innehåll som publiken hinner läsa när man har den typen av upplägg.

Men, tänk om syftet inte är att publiken ska hinna läsa det. Tänk om syftet är att fånga, understryka, ge intryck, att göra en liten performance. Så, istället för att lägga in slides med text, lägg in bilder, färger, symboler. Vill man leka ännu mer med konceptet kan man göra sig själv till en del av presentationen. Tänk att ställa sig framför duken, och så dyker det upp en bild med en tankebubbla på som är riktad mot föreläsarens huvud.

Jag är övertygad om att det finns mängder med nya sätt att använda sig av Powerpoint och andra digitala presentationsverktyg. Min förhoppning nu framöver är att jag ska kunna utforska dessa.

Ett par sekunders livsvisdom från Robbie Williams

Ikväll var jag på konsert med Robbie Williams (mer eller mindre, det var en konsert som direktsändes till ett antal biografer runtomkring i Europa).

Med på konserten fanns det med ett antal låtar från Robbies kommande skiva, som släpps senare i höst. Någonstans mitt i konserten så beklagar han sig lite över detta. Han berättar då att han föredrar låtar som publiken kan och sjunger med i, för att han föredrar när det blir interaktivitet mellan honom och publiken.

På ett sätt kan det tyckas vara en självklarhet, men det var ändå en liten påminnelse. När inte ens en superartist som Robbie Williams ägnar sig åt envägskommunikation (man kan argumentera för att det är på grund av att han inte gör det som han har blivit en sån stor artist), så varför skulle vi göra det i föreläsnings- och undervisnings-situationer?

Google Wave - samarbete för lärande?

I våras presenterade Google ett nytt verktyg som de kallar Google Wave. Det är ett avancerat verktyg för att skapa och skriva på gemensamma "arbetsytor" (som google kallar Waves). I princip kan flera personer logga in samtidigt på en wave och gemensamt skriva på dokumentet, lägga till bilder och filmer, länkar mm. Genom olika extra insticksprogram kan man också lägga till funktionalitet för i princip allt möjligt, t.ex lägga till wikipedia-länkar för olika ord mm.

Som lärare kan jag inte låta bli att fundera på hur detta kan användas inom undervisningen. Möjliga tankar så långt är t.ex

• Gemensamt samarbeta med kollegor och skriva dokument och kursplaner tillsammans utan att behöva skicka dokumentet fram och tillbaka via mejl osv.
• Skapa en plattform för grupparbete studenter emellan (särskilt gäller detta på distanskurser)
• Skapa en kunskapsresurs inte olik en wiki. Eftersom alla inbjudna kan redigera dokumentet är det också flera som kan lägga till information, granska och bygga ut det.

Det google wave har emot sig är att det inte är något flashigt som hoppar upp i ansiktet på dig med nya saker. Snarare är det en kombination av redan existerande tekniker man slagit samman och förbättrat. Styrkan ligger i de öppna möjligheterna att anpassa det efter sina egna behov, snarare än att tvinga in en i ett särskilt arbetssätt.

Just nu är det inte öppet för vem som helst att logga in på google wave, utan man måste ha fått en inbjudan. Jag tillhör en av dem som har fått en inbjudan, och tänkte försöka använda det så mycket jag kan kan för att utvärdera dess roll inom undervisningen.

Ny termin - Nya förväntningar

För ett par veckor sedan så började den nya höstterminen. Själv närmade jag mig den som jag brukar. Tittade på vilka kurser jag har, vilka kurser som tillkommit osv. Kort sagt: Det var inget speciellt så.

Men, så pratade jag med två bekanta som ska börja plugga för första gången nu i höst. I båda fallen så var de väldigt spända och tyckte att det här med att läsa på högskolan var skrämmande, intressant, roligt, utmanande och ..eh.. lite mer skrämmande.

Kort sagt, för dem var det en av de större sakerna de företagit sig här i livet. Det blev en liten eye-opener för mig. Det jag ser som "ytterliggare en termin" är för många något stort och exceptionellt. Därmed inte sagt att jag är blasé på det eller inte är engagerad i mitt jobb, men däremot så är det lätt att glömma bort vad det betyder att börja på högskolan.

Nästa fråga som väcktes var självklart hur vi kan ta tillvara på denna förväntan, den här känslan. Finns det kanske en risk att vi förstör den genom att överösa de nya studenterna med information till höger och vänster. Kanske vi istället ska ge dom ett inträde i rollen som student, i rollen som vad de nu ska läsa till. Jag tror inte vi välkomnar dem in i akademiker-gemenskapen genom att 15 personer får prata om vad dom gör på skolan under en dag, utan att man lyfter fram upplevelsen, livet som akademiker, och vad de ska läsa till. Det här är inte lätt, men kanske vi som akademiker för ett par minuter bör släppa vårt intellektualiserande, och istället möta de nya studenterna med känslor och upplevelser.

Visa dem vad de kommer att bli (om något), ta dem till labbsalar och demonstrera något som kommer att hända där, visa filmer för medie-studenter osv. Allt för att börja hjälpa till att bygga en roll, för att hålla fast vid studenternas känsla att det här är något stort, spännande och utmanande.

För det är det!

Icke-linjäritet och progression

I ett blogginlägg förra året skrev jag om det icke-linjära lärandet. Grundtanken i det icke-linjära lärandet är att de allra flesta kunskapsområden inte är utlagda längs en linje med en tydlig startpunkt och en entydig väg fram emot att vara "fullärd". Istället är det en karta, ett nätverk av färdigheter, insikter, fakta och förståelser. Vissa av dessa är lättare att ta till sig utan tidigare insikter i ämnet, medans andra kräver mer förkunskaper. Eller snarare, vissa av dessa är lättare att koppla till andra kunskaper osv som ligger utanför ämnet, medans andra är mer beroende av kunskap inom området som sådant.

Den här synen på kunskap ger oss ett litet problem när vi pratar om progression. Plötsligt måste jag i egenskap av undervisare bestämma en färdig startpunkt och slutpunkt. Dessutom försvåras det hela av att progression ställer vissa krav: Om vi har tre kurser efter varandra som ska erbjuda en progression inom ett visst område (och dessutom vara beroende av varandra) så ska man t.ex inte kunna hoppa in direkt på den andra kursen utan att ha förståelsen från den första kursen. Men, om man har en syn som säger att kunskapsområden är icke-linjära så går det alltid att närma sig vilken del som helst inom området på nybörjarnivå. Det kan vara lättare eller svårare, men det är alltid möjligt.

Även om vi bortser från den aspekten så finns det ett par andra problem, som jag dessutom kan tycka är klurigare. Att hitta en startpunkt är lätt, men att hitta en given slutpunkt är svårare. Ju längre vi rör oss från startpunkten, desto mer förgrenas och komplexifieras kunskaps-strukturen vi försöker förmedla. Antingen får vi då skapa fler förgreningar som söker sig längs olika vägar i "ämnes-kartan" eller så får vi försöka få in fler olika delområden i en och samma progression. Frågan är då, vilka områden är mer avancerade än andra? Vad är det som avgör att ett visst område förtjänar att ligga på högre nivå än ett annat?

Jag har just nu inget svar på det här, utan vill med det här blogginlägget mest lufta mina funderingar. Dessa fortsätter dock, och jag återkommer när fler tankar och klurigheter kring detta dyker upp.

Ett steg bakåt?

SvD skriver idag att en del av den nya skollagen innebär att man inte längre kan läsa upp gymnasiebetyg på komvux. Det innebär att om du fått godkänt i ett ämne så kan du inte höja det i efterhand för att t.ex komma in på en utbildning du vill komma in på.
Skälet som anges är att det är resurs-slöser, och att studenter som vill höja sina betyg kommer att ta platser från de som är underkända på kurser och måste läsa upp av den anledningen (denna möjlighet kommer enl. artikeln fortfarande att finnas kvar).

Jag känner mig kluven inför detta på många punkter. Till exempel kommer det att innebära att det är bättre att hoppa av en kurs än att kämpa för att nätt och jämnt klara av den. Blir du godkänd kan du inte höja den, men blir du underkänd kan du läsa om den.

Man kan också lyfta argumentet att om dina betyg inte räcker för att komma in på en viss utbildning så är det i praktiken ingen skillnad på att vara underkänd eller "bara" godkänd. Du kommer ändå inte in på din sökta utbildning. I viss mån kan det här i o f s bemötas med t.ex högskoleprovet, men som jag ser det så räcker inte detta. En av anledningarna till detta är att Högskoleprovet har visat sig vara en dålig prediktor för studieresultat på högre nivå (dvs att man skriver högt på högskoleprovet har ett förhållandevis lågt samband med att man klarar av högskolestudier bra, jämfört med gymnasiebetyg eller komvux).

Det allvarligaste med idén som jag ser det, är att det är en möjlighet som försvinner för de som kanske var skoltrötta under gymnasiet, men lyckades kämpa sig igenom åren så att de fick godkänt. De kan inte längre, efter ett par år i arbetslivet, läsa upp sina betyg för att komma in på en högskoleutbildning, den här gången med högre motivation än vad de hade i gymnasiet. Med vår nuvarande regering kan jag inte låta bli att fråga mig: Vad blir nästa möjlighet eller öppning de väljer att plocka bort?

 Läs mer i artikeln här