För ett tag sedan diskuterade jag och några kollegor följande fråga: Låt säga att en student inför en tenta tatuerar in viktiga punkter (t.ex matematiska formler eller viktiga årtal) på underarmen.
Är detta fusk?
Det enkla svaret är att det ju självklart är fusk, att skriva upp saker istället för att lära sig dem är ju att fuska.
Men, personen som tatuerade in kunskapen kommer alltid att ha med sig den. Är det t.ex en matematisk formel så kommer han alltid kunna hänvisa till den utan problem. Lär man sig något utantill kan man glömma det, men en tatuering kommer att finnas kvar väldigt länge (möjligtvis kan den bli suddigare under årens lopp, men det blir ju minnet också).
Kan kunskap vara något vi tatuerat in? Vygotsky, Säljö och deras kompisar hänvisar ju ofta till att kunskap är något vi har både internt och externt. Att ha med sig sin tatuering och veta hur man använder den ÄR kunskap enligt dem. Det är kanske inte kunskap enligt kognitivistisk mening, formlen finns kanske inte lagrad i vår hjärna, men den följer med vår person.
Är det då fusk? Eller har studenten använt ett synnerligen okonventionellt sätt att se till att alltid bära sin kunskap med sig?
Frågeställningen är viktigt och intressant som jag ser det. Genom att utmana vår syn på kunskap kan vi också utmana vår syn på lärande. Ser vi kunskapen bara som något lagrat inom oss, då kommer vår undervisning att styras av det. Om vi å andra sidan ser kunskapen som något som sker både inom oss och runtomkring oss, som styr både våra tankeprocesser och vårt interagerande med omvärlden, då kommer vår undervisning att styras (och utmanas) av det.
... och plötsligt kan kanske tatueringar bli ett fullt giltigt inlärningssätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar