Palantirer, Fragmentisering och det nya lärandet

I J.R.R Tolkiens Sagan om Ringen-trilogi, så förekommer det något som kallas Palantirer. Det är ett antal kristallkulor. När man tittar i en av dessa kan man få en vision av vad som händer där någon av de andra Palantirerna finns. Dock är denna bild väldigt liten, och känslig för feltolkningar. Tolkien själv var orolig för de på hans tid nya medierna, och menade att de bara gav brottstycken, och inte hela bilder av en viss företeelse. Det var detta han ville skildra med Palantirerna. Vid flera tillfällen används de och användaren får en helt korrekt vision, men som är fragmentarisk och bara visar en liten del av verkligheten. Därför drar betraktaren felaktiga slutsatser av visionen.

Just nu går det, för att fortsätta liknelserna, en serie som heter Flash Forward. Grundidén är väldigt enkelt: Under c.a 2 minuter så drabbas hela jordens befolkning av en blackout, och under den tiden så får alla visioner av vart de är och vad de gör om exakt 6 månader. Problemet är att dessa visioner är svårtolkade, och många drar långtgående slutsatser av något de sett, samtidigt som de inte har hela bilden.

Och för er som väntat, nu kommer kopplingen till den här bloggens ämne: Idag har vi som lärare, och alla studenter, tillgång till världens största informationsbank i form av Internet. Vi har google, wikipedia, youtube, diverse diskussionsforum och en uppsjö med webbsidor som beskriver olika saker. Möjligheterna att förkovra sig i något är enorma. Detta ser jag som en stor tillgång och något som bör utnyttjas.

Dock kan jag också se en risk. Istället för att sätta oss ner och försöka bilda oss en helhetsuppfattning och förståelse, så är det alltför lätt att bara försöka hitta ett direkt svar på det vi vill kunna just nu. Vi vill ha ett Ja eller ett Nej, men vi tar oss inte längre tiden att ta reda på varför det är ett Ja eller ett Nej, eller vilka faktorer som ligger bakom detta.

Jag har själv varit med om tillfällen då studenter kommer och frågar om något de läst på internet. Det som de läst eller sätt stämmer också med den bild jag har av ämnet, men deras slutsatser, deras tolkning av det kan ibland ligga långt ifrån vad man normalt menar inom ämnet. Man kan se att "så här ska jag göra", men man ser inte varför man ska göra på ett visst sätt.

Så, är Internet och alla dess tillgångar vår tids Palantirer? Vi kan se saker på stora avstånd, men det vi ser är fragmenterat och vi måste akta oss noga för att dra slutsatser av det.

Jag tror att det mycket väl kan vara så, och där kommer vår roll som pedagoger in. Vi måste uppmuntra våra studenter att söka kunskap, men på ett sådant sätt att de inte bara presenterar ett "jag såg att det ska vara så här", utan att de söker sig djupare och längre bortom de snabba, enkla svar som är så lätta att hitta.

Powerpoint - En omvärdering

Det finns få verktyg som är så ofta använda, och samtidigt så fnysta åt, som Microsoft Powerpoint. Ofta förknippas det med mängder med slides med text, som mestadels fungerar som stödpunkter åt föreläsaren mer än att stryka under innehållet. Det blir lätt lite "läsa-innantill" i samband med sådana föreläsningar. Därefter frågar studenterna om powerpointen kommer att läggas ut så att de kan få tillgång till den, så de slipper ta anteckningar överhuvudtaget.

På grund av detta kan man ibland höra folk som aktivt vägrar använda Powerpoint (eller liknande verktyg) för att det ger sämre föreläsningar.

Jag skulle här vilja ifrågasätta båda dessa punkter. Jag tror att Powerpoint är ett kraftfullt verktyg när det är rätt använt. Tyvärr är det ganska sällan som föreläsare vågar utmana hur en presentation ska vara, utan man hemfaller åt hur det "alltid brukar se ut".

Innan jag fortsätter vill jag bara lyfta fram att Powerpoint inte är det enda verktyget som används för digitala slideshows, utan vi har även verktyg som Keynote (för Mac/ OsX), Prezi (Onlineverktyg) och Google Docs som kan användas för samma sak.

I början av filmen DaVinci-koden så håller Robert Langdon en föreläsning där han har ett intressant bildspel. Han har inte ett ord text på sina slides, utan bara bilder som antingen fungerar som diskussionsunderlag eller för att understryka vad han säger. Jag tycker det är ett tankeväckande och intressant sätt att använda en digital slideshow.

Nästa pusselbit i mina tankebanor är en metod som en kollega berättade om för ett tag sedan (som jag tyvärr tappat namnet på). Det handlar om att hålla korta föredrag (Fem minuter), med 20 slides, där varje slide är exakt 15 sekunder långt (det ska alltså inte klickas fram av föredragshållaren, utan varje slide skiftar automatiskt).

Det är lätt att tänka att en sådan slide blir väldigt begränsad, och att det blir svårt att få in något innehåll som publiken hinner läsa när man har den typen av upplägg.

Men, tänk om syftet inte är att publiken ska hinna läsa det. Tänk om syftet är att fånga, understryka, ge intryck, att göra en liten performance. Så, istället för att lägga in slides med text, lägg in bilder, färger, symboler. Vill man leka ännu mer med konceptet kan man göra sig själv till en del av presentationen. Tänk att ställa sig framför duken, och så dyker det upp en bild med en tankebubbla på som är riktad mot föreläsarens huvud.

Jag är övertygad om att det finns mängder med nya sätt att använda sig av Powerpoint och andra digitala presentationsverktyg. Min förhoppning nu framöver är att jag ska kunna utforska dessa.