Icke-linjäritet och progression

I ett blogginlägg förra året skrev jag om det icke-linjära lärandet. Grundtanken i det icke-linjära lärandet är att de allra flesta kunskapsområden inte är utlagda längs en linje med en tydlig startpunkt och en entydig väg fram emot att vara "fullärd". Istället är det en karta, ett nätverk av färdigheter, insikter, fakta och förståelser. Vissa av dessa är lättare att ta till sig utan tidigare insikter i ämnet, medans andra kräver mer förkunskaper. Eller snarare, vissa av dessa är lättare att koppla till andra kunskaper osv som ligger utanför ämnet, medans andra är mer beroende av kunskap inom området som sådant.

Den här synen på kunskap ger oss ett litet problem när vi pratar om progression. Plötsligt måste jag i egenskap av undervisare bestämma en färdig startpunkt och slutpunkt. Dessutom försvåras det hela av att progression ställer vissa krav: Om vi har tre kurser efter varandra som ska erbjuda en progression inom ett visst område (och dessutom vara beroende av varandra) så ska man t.ex inte kunna hoppa in direkt på den andra kursen utan att ha förståelsen från den första kursen. Men, om man har en syn som säger att kunskapsområden är icke-linjära så går det alltid att närma sig vilken del som helst inom området på nybörjarnivå. Det kan vara lättare eller svårare, men det är alltid möjligt.

Även om vi bortser från den aspekten så finns det ett par andra problem, som jag dessutom kan tycka är klurigare. Att hitta en startpunkt är lätt, men att hitta en given slutpunkt är svårare. Ju längre vi rör oss från startpunkten, desto mer förgrenas och komplexifieras kunskaps-strukturen vi försöker förmedla. Antingen får vi då skapa fler förgreningar som söker sig längs olika vägar i "ämnes-kartan" eller så får vi försöka få in fler olika delområden i en och samma progression. Frågan är då, vilka områden är mer avancerade än andra? Vad är det som avgör att ett visst område förtjänar att ligga på högre nivå än ett annat?

Jag har just nu inget svar på det här, utan vill med det här blogginlägget mest lufta mina funderingar. Dessa fortsätter dock, och jag återkommer när fler tankar och klurigheter kring detta dyker upp.

Ett steg bakåt?

SvD skriver idag att en del av den nya skollagen innebär att man inte längre kan läsa upp gymnasiebetyg på komvux. Det innebär att om du fått godkänt i ett ämne så kan du inte höja det i efterhand för att t.ex komma in på en utbildning du vill komma in på.
Skälet som anges är att det är resurs-slöser, och att studenter som vill höja sina betyg kommer att ta platser från de som är underkända på kurser och måste läsa upp av den anledningen (denna möjlighet kommer enl. artikeln fortfarande att finnas kvar).

Jag känner mig kluven inför detta på många punkter. Till exempel kommer det att innebära att det är bättre att hoppa av en kurs än att kämpa för att nätt och jämnt klara av den. Blir du godkänd kan du inte höja den, men blir du underkänd kan du läsa om den.

Man kan också lyfta argumentet att om dina betyg inte räcker för att komma in på en viss utbildning så är det i praktiken ingen skillnad på att vara underkänd eller "bara" godkänd. Du kommer ändå inte in på din sökta utbildning. I viss mån kan det här i o f s bemötas med t.ex högskoleprovet, men som jag ser det så räcker inte detta. En av anledningarna till detta är att Högskoleprovet har visat sig vara en dålig prediktor för studieresultat på högre nivå (dvs att man skriver högt på högskoleprovet har ett förhållandevis lågt samband med att man klarar av högskolestudier bra, jämfört med gymnasiebetyg eller komvux).

Det allvarligaste med idén som jag ser det, är att det är en möjlighet som försvinner för de som kanske var skoltrötta under gymnasiet, men lyckades kämpa sig igenom åren så att de fick godkänt. De kan inte längre, efter ett par år i arbetslivet, läsa upp sina betyg för att komma in på en högskoleutbildning, den här gången med högre motivation än vad de hade i gymnasiet. Med vår nuvarande regering kan jag inte låta bli att fråga mig: Vad blir nästa möjlighet eller öppning de väljer att plocka bort?

 Läs mer i artikeln här

Fusk - Ett pedagogiskt problem

I artikeln Högskolestudenter fuskar mer beskrivs hur fusk blir vanligare och vanligare inom högskolevärlden. Den fusk-metod som ökar mest är plagiering av texter. Oftast är det så att man helt enkelt gör en internetsökning efter ett visst ämne, och sen kopierar man in den text man hittar.

Det är ett problem, men för min del handlar problemet inte så mycket om att det är ett medvetet fusk. Jag tror nämligen inte att det alla gånger handlar om det, utan att det också handlar om brist på kunskap om vad som är och vad som inte är fusk.

Jag täcker sticka ut hakan lite grand här, och säga att om plagiering förekommer på en uppgift så är det för att uppgiften är utformad på ett sådant sätt att den tillåter, och kanske till och med uppmuntrar, plagiering.

Om det är möjligt att plagiera en uppgift, så innebär det också att svaret på uppgiften är kontextlöst, och analogt att uppgiften i sig är kontextlös, dvs att den inte är unik och den kopplar inte till studenten eller studentens kontext. Detta strider till förhållandevis stor del mot tankarna kring sociokulturellt lärande. Enligt detta är byggs lärande upp i varje individs interaktion med omvärlden, i ett kontext.

Jag tror att man kan göra en examination på ett sådant sätt att den kopplar till studentens sociokulturella kontext på olika sätt. Exempel på detta skulle kunna vara

• Projektarbeten där man kombinerar teori och praktik efter ett konkret fall. I det här fallet måste teorin kopplas ihop med med det faktiska fallet. Denna koppling visar ganska bra på studentens förståelse av området
• Att studenten tvingas reflektera kring vad en viss företeelse innebär för just dem i deras situation och hur de kan vidareutveckla den. Gärna ihopkopplat mot andra teorier som studenten har med sig sen tidigare.
• Examination genom diskussion. Antingen skriftligt eller muntligt. Man kan t.ex tänka sig att studenterna ska initiera eller delta i diskussioner på webbforum för att på det sättet visa en förståelse för ett visst ämne.

Inga metoder är 100% säkra, men av erfarenhet så tycker jag att uppgifter som kräver reflektion från studenterna visar långt mycket mer en förståelse för ett område snarare än svar som är kontextlösa och oförankrade i något sammanhang.

• 
  

Ödjmukhet

Idag började så kursen på riktigt (även om jag tjuvstartat lite och läst delar av kurslitteraturen redan). Det trevliga med det är att det börjat bli lite mer verksamhet på kursens diskussionsforum.
Det tog inte lång tid innan Palestinakonflikten togs upp. Det visade sig då också att det finns deltagare i kursen som av olika anledning har kopplingar till konflikten (eller åtminstone är insatta i den). När jag såg det kände jag mig genast väldigt ödmjuk. Vad kan jag tillföra till en diskussion i detta ämne i en känslig fråga som denna?

Så, ur ett perspektiv känns det lättast att hålla en tillbakalutad position och bara ta del av de andras diskussioner på avstånd. Låt de som kan saker om det här prata om det! Men, det innbär också att jag inte gör vad jag kan för att förbättra mitt och mina kurskamraters lärande. Frågan är då vad jag kan göra? Jag kan kanske börja med att lyssna, och sen fråga. Kanske komma med dumma frågor eller kommentarer, men vad gör det? Mina dumma frågor kanske kan skapa funderingar hos andra, så att de ser på ämnet på ett lite annat sätt än tidigare.

Jag kanske inte ska vara ödmjuk, utan nyfiken. Inte bara för min skull, utan även för de som jag hoppas kan stilla min nyfikenhet.