Avlappnade hjärnor minns mer

Scientists find how relaxed minds remember better | Reuters

Stronger and more lasting memories are likely to be formed when a person is relaxed and the memory-related neurons in the brain fire in sync with certain brain waves, scientists said on Wednesday.

Forskare har gjort studier som mer och mer stärker bilden av att om vi är avslappnade och våra hjärnor är i ett lugnare tillstånd så har vi lättare att ta till oss och minnas det vi upplever och lär oss.

Tyvärr är detta något som ofta strider mot hur det upplevs att vara student i högskolesammanhang, då det ofta är stressigt och mycket tidspress. Så, frågan utifrån lärarperspektiv då är "Hur kan vi hjälpa till att skapa en lärmiljö som inte skapar stress (som är kontraproduktivt), utan som skapar lugn och avslappning?"

Hur man kan överleva studierna, må bra och samtidigt uppnå något stort

Ofta förknippar vi framgångsrika studenter med studenter som jobbar hårt, är aktiva i olika kår-aktiviteter, tar extra-kurser mm. Tyvärr är det bara ett fåtal som orkar med detta, och de allra flesta riskerar bara att springa in i väggen utan att ha uträttat något särskilt.

Kan man då uppnå något stort, utan att bli överarbetad och samtidigt få det mindre stressigt? Cal Newport, postdoc på MIT, tror det, och har formulerat en princip han kallar the Zen Valedictorian Philisophy.

Det är en princip han menar kan hjälpa dig att prestera bättre t.ex i studierna eller i andra sammanhang. De tre huvudbeståndsdelarna i principen är följande:

1. Fyll inte ditt schema! Fyll inte dina dagar med studier eller andra aktiviteter, utan håll luckor öppna för spontana saker att göra. Detta har flera fördelar, inte minst att man mår bättre om man har lite luftigare scheman. Dessutom finns det utrymme för improvisation och det ger en flexibilitet att ta tag i slumpartade, gynnsamma tillfällen som kan dyka upp. För att klara av detta krävs 2 strategier: Förenkling och Effektivitet. Förenkla dina studier så att du blandar lätta och mer krävande kurser, istället för att bara läsa svåra kurser. Jobba mer effektivt med olika produktivitets-färdigheter. Newport har en metod han kallar Straight-A-Method som han hänvisar till (och som jag kommer att presentera i ett senare blogginlägg).
   
2. Förnya! En person som inriktar sig mot Zen Valedictorismen försöker inte uppnå allt samtidigt, han försöker inte vara framgångsrik på så många områden som möjligt. Istället så siktar han på att vara intressant på ett litet avgränsat område. Newport skriver: "Titta på en aktivitet du brukar ägna dig åt. Skruva sen upp ambitionsnivån 50%. Fråga dig slutligen: Vad kan jag förändra på för att uppnå detta?". Ofta så kommer man på olika, nya sätt att uppnå den här nya ambitionsnivån på. En person som Newport ofta hänvisar till är komikern Steve Martin, som bestämde sig för att förnya stå-upp-komiken (the Steve Martin Method).
3. Fokusera! En Zen Valedictorianist är en specialist. Han riktar in sig på ett litet antal områden och arbetar ihärdigt över tid för att bli enastående inom dessa områden. En grundtanke är att "Det ger mer att vara expert på ett litet område än att kunna lite om mycket". Detta trots att det kräver mycket mer arbete att vara generalist och bara vara bra på många områden. Newport menar att om man fokuserar på ett fåtal områden så är ens lärprocess inte linjär, utan exponentiell. Tiden man investerar har man igen mångdubbelt.

Så, Ha luft i schemat, förnya och fokusera. Detta hjälper med stress-reduktion, och är samtidigt ett effektivt sätt att uppnå bra resultat.

En introduktion till Zen Valedicotrianismen kan hittas på den här länken. Där finns också ett antal länkar om man vill läsa vidare för mer tips och stöd kring området.

Övningar som lärobjekt

Ett traditionellt upplägg, oavsett om det är distansundervisning eller undervisning på plats, är att många kurser består av föreläsningar och därpå följande övningar. 

Jag har mer och mer känt att den modellen har vissa nackdelar, och har därför börjat skissa på ett lite alternativt upplägg, som jag kommer att försöka implementera.

Tanken är att hela kursen i princip är en lång serie övningar. De börjar på väldigt enkel, grundläggande nivå. Därefter lägger man till svårigheter allteftersom. Det viktiga här är att övningen innehåller information som krävs för att klara av den. Det är också så att hoppen mellan varje övning ska vara ganska små, så att nästa steg ska aldrig vara oöverstigligt. 

Man skulle då t.ex kunna lägga upp en kurs så att den består av 50 övningsuppgifter. de 30 första är inte obligatoriska, men bra att göra om du inte kan ämnet sen tidigare. Uppgift 31 och uppåt är examinationsuppgifter, och innehåller inte lika mycket stöd (men fortfarande visst stöd). Klarar man upp till uppgift 45, så är man godkänd på kursen. Lyckas man ta sig högre än uppgift 45 så har man fått ett VG. Viktigt är då självklart att ju högre upp man kommer, desto mindre stöd finns det runtomkring.

Detta kommer att kräva mer arbete och tid att utveckla, och en övning kan bestå av text, länkar, kortare videosekvenser osv, men å andra sidan så är det som är hela kursen. Övningarna är också tänkta att i viss mån vara självrättande, samt ta upp vanliga fel som kan uppstå som man vill förvarna studenterna för. På det sättet eliminerar man förhoppningsvis också viss handledningstid.

I bästa fall skulle man också kunna lägga upp dessa övningar på nätet, och därmed låta studenterna diskutera övningarna med varandra, för att också få ett socialt perspektiv.

Nackdelen jag kan se med ett sånt här upplägg är att det kan bli väldigt statiskt. Ur ett perspektiv tror jag ju på att hitta varje student där dom är, att utgå från studentens egna plats. Jag har också svårt för ett linjärt lärande, då många ämnen INTE är linjära, utan är ett komplext nätverk som hänger samman. En sådan här övningsstruktur blir lätt väldigt linjär.

Hur lägga upp en projekt-baserad kurs?

På mina kurser tycker jag om att ha examinationer i form av lite större slutprojekt. T.ex på en kurs om 3d-grafik så är examinationen en kort 3d-animation.

Jag har provat två typer av upplägg för den typen av kurser, inget som varit riktigt framgångsrikt. Den första är att man ger alla föreläsningar komprimerat i början av kursen, och sen släpper loss studenterna (möjligtvis med inbokade handledningstillfällen).

En liten nackdel med det är att det lätt blir väldigt tomt i schemat. Under flera veckor händer inget i kursen, och framförallt på distanskurser är detta ett problem, för det är många studenter som själv tappar farten då, vilket leder till att många inte slutför kursen.

Ett alternativ är att man sprider ut föreläsningarna över hela kursen mer. Då får man ett jämnare flöde, mer saker händer under hela kursen. Dock har vi då stött på problemet att studenterna upplever att den tid de har för själva projektet blir för kort, och att det alltid finns något i de senare föreläsningarna de hade behövt tidigare. 

Den lösning jag funderat på nu, är att dela upp föreläsningarna i Essentiella föreläsningar och Bonus-föreläsningar (i brist på bättre ord). Första delen av kursen så ger man de föreläsningar som krävs för att klara av examinationsuppgiften (åtminstone för att klara av den för ett stabilt godkänt betyg). 

Därefter, under den tid som studenterna arbetar med projektet så publicerar man mindre föreläsningar, men som innehåller intressant bonusmaterial. Detta bonusmaterial är en liten extra krydda för studenterna att ta del av som kan ge ett mervärde för projektet, samt kursen som helhet, men det är inget som behövs för att klara av projektet som sådant. 

Jag tror att man då täcker in båda sidorna. Studenterna kan börja på projektet tidigt, och får det de behöver för att klara av det, samtidigt som det hela tiden händer saker i kursen som kan ge ett mervärde.

Berättelser - ett naturligt sätt att lära sig

En av de allra äldsta sätten att kommunicera med och undervisa på är med hjälp av berättelser. Det finns de som menar att våra olika myter och sagor egentligen har som syfte att föra kunskap vidare genom en muntlig tradition.

Runt lägerelden samlades man, och stammens äldste berättade historier, som de yngre sen lärde sig, för att i sin tur föra vidare till nästa generation.

En "upptäckt" (en motvillig sådan, i sammanhanget) gjordes också på Xerox för ett antal år sedan. De lade ner stora summor pengar på att skicka sina servicetekniker på kurser för att lära sig felsökningstekniker, förstå mer hur maskinerna fungerade inuti osv. Det visade sig trots detta att när servicetekniker var ute så refererade de ofta till berättelser (s.k "war stories") de hört från kollegor. De kunde referera till att de pratat med en kollega som råkat ut för samma problem, och han löste det så här osv. Det gick till och med så långt att xerox satte upp skyltar med texten "No war stories". Serviceteknikerna utbytte ändå erfarenhter, och berättade för varandra vad som hänt osv.

Jag tror att berättandet har en enorm kraft, innehåller en enorm potential. Den funkar kanske inte för argumentation, eller för att bevisa saker (anekdoter är inte samma sak som bevis), men för att föra kunskap och förståelse vidare, så har det enorm potential.

Är det något vi kan använda oss av i vår undervisning? Har den typen av kunskapsspridande en plats i dagens akademi? Skapar vi då en ytligare kunskap som blir "gulligifierad", eller är det ett sätt att möta människors naturliga, biologiska sätt att lära?

Litet boktips om presentationer

För ett par år sedan gick jag en kurs i Högskolepedagogik. Vid det första tillfället så fick vi frågan om vad vi förväntade oss av kursen. Ett av svaren var skämtsamt "att göra bra Powerpoint-presentationer"! Vi vet ju alla att Powerpoint-presentationer och pedagogik inte har så mycket med varandra att göra, alltså är det något som behandlas lite styvmoderligt.

Men, faktum kvarstår att vi som lärare ofta använder oss av Powerpoint (eller Keynote osv) på våra föreläsningar. Det är dessutom så att många av oss använder dem på ett mindre lyckat sätt (med mängder med punktlistor och mycket text som vi står och läser innantill från).

Boken Presentation Zen av Garr Reynolds handlar just om "bra Powerpoint-presentationer", om vad man kan tänka på och vilken roll Powerpoint och liknande program EGENTLIGEN borde ha i en föreläsning eller en presentation.

En ledtråd: Det skiljer sig ganska mycket från hur det brukar se ut på många föreläsningar som åtm. jag varit med på. Överlag tyckte jag som icke-designer att det varit en intressant bok som tar upp många bra punkter, och som framförallt öppnat mina ögon för hur man kan använda den typen av program på ett lite annat sätt än tidigare.

Garr Reynolds har också en blogg, där han skriver mer kring ämnet.