En av de allra äldsta sätten att kommunicera med och undervisa på är med hjälp av berättelser. Det finns de som menar att våra olika myter och sagor egentligen har som syfte att föra kunskap vidare genom en muntlig tradition.Runt lägerelden samlades man, och stammens äldste berättade historier, som de yngre sen lärde sig, för att i sin tur föra vidare till nästa generation.
En "upptäckt" (en motvillig sådan, i sammanhanget) gjordes också på Xerox för ett antal år sedan. De lade ner stora summor pengar på att skicka sina servicetekniker på kurser för att lära sig felsökningstekniker, förstå mer hur maskinerna fungerade inuti osv. Det visade sig trots detta att när servicetekniker var ute så refererade de ofta till berättelser (s.k "war stories") de hört från kollegor. De kunde referera till att de pratat med en kollega som råkat ut för samma problem, och han löste det så här osv. Det gick till och med så långt att xerox satte upp skyltar med texten "No war stories". Serviceteknikerna utbytte ändå erfarenhter, och berättade för varandra vad som hänt osv.
Jag tror att berättandet har en enorm kraft, innehåller en enorm potential. Den funkar kanske inte för argumentation, eller för att bevisa saker (anekdoter är inte samma sak som bevis), men för att föra kunskap och förståelse vidare, så har det enorm potential.
Är det något vi kan använda oss av i vår undervisning? Har den typen av kunskapsspridande en plats i dagens akademi? Skapar vi då en ytligare kunskap som blir "gulligifierad", eller är det ett sätt att möta människors naturliga, biologiska sätt att lära?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar