För ett tag sedan diskuterade jag och några kollegor följande fråga: Låt säga att en student inför en tenta tatuerar in viktiga punkter (t.ex matematiska formler eller viktiga årtal) på underarmen.
Är detta fusk?
Det enkla svaret är att det ju självklart är fusk, att skriva upp saker istället för att lära sig dem är ju att fuska.
Men, personen som tatuerade in kunskapen kommer alltid att ha med sig den. Är det t.ex en matematisk formel så kommer han alltid kunna hänvisa till den utan problem. Lär man sig något utantill kan man glömma det, men en tatuering kommer att finnas kvar väldigt länge (möjligtvis kan den bli suddigare under årens lopp, men det blir ju minnet också).
Kan kunskap vara något vi tatuerat in? Vygotsky, Säljö och deras kompisar hänvisar ju ofta till att kunskap är något vi har både internt och externt. Att ha med sig sin tatuering och veta hur man använder den ÄR kunskap enligt dem. Det är kanske inte kunskap enligt kognitivistisk mening, formlen finns kanske inte lagrad i vår hjärna, men den följer med vår person.
Är det då fusk? Eller har studenten använt ett synnerligen okonventionellt sätt att se till att alltid bära sin kunskap med sig?
Frågeställningen är viktigt och intressant som jag ser det. Genom att utmana vår syn på kunskap kan vi också utmana vår syn på lärande. Ser vi kunskapen bara som något lagrat inom oss, då kommer vår undervisning att styras av det. Om vi å andra sidan ser kunskapen som något som sker både inom oss och runtomkring oss, som styr både våra tankeprocesser och vårt interagerande med omvärlden, då kommer vår undervisning att styras (och utmanas) av det.
... och plötsligt kan kanske tatueringar bli ett fullt giltigt inlärningssätt.
torsdag 30 oktober 2008
onsdag 15 oktober 2008
Innebandy, tentamen och betyg
Efter ett par omgångar innebandy till så har jag börjat fundera kring det här med hur olika mål i samma verksamhet kan strida mot varandra. Så här är det: Vi som spelar innebandy gör det för att få motion och öka vår kondition. Det som motiverar oss att kämpa lite hårdare är just tävlingsmomentet, att man kämpar om att nå bollen först, att man kämpar för att komma fram och göra mål.
Ett problem här är att om man är få spelare, en situation där man egentligen får springa mer, då är det oftast lättast att göra mål genom att skjuta på halvdistans. Genom att göra mål på det sättet springer man också mindre än om man försöker dribbla sig fram till målet för att göra ett mål från närmre håll.
Så, det är bedriften att göra mål som driver oss att träna hårdare, men det effektivaste sättet att göra många mål innebär att vi springer mindre. Det finns alltså en konflikt mellan vårt syfte med verksamheten och en del av det som driver oss att uppnå syftet.
Vilken innebörd har det för våra kurser, särskilt när det gäller betyssättning, tentamen och examinationer? Hur kan vi motivera studenterna att utvecklas inom kursernas ämnen?
Ett konkret exempel som är kopplat till detta var en liten diskussion jag hamnade i på min senaste föreläsning. I kursen ska studenterna genomföra ett stort projekt. Min föreläsning handlade om slutfasen i den här typen av projekt, men tittade också på hur man kanske gör i större, skarpa projekt ute i arbetslivet. Problemet var att så fort jag gick utanför det som studenterna behövde exakt just nu för att klara av sitt eget projekt var det en grupp som protesterade och undrade hur det hjälpte dem med deras projekt.
Med andra ord: Projektet, vars syfte är att ge dem en konkret erfarenhet att arbeta inom området och därmed motivation att sätta sig djupare in i vissa frågor, medför också att frågor inom kursens ram men utanför projektet blir mycket mindre intressanta. Projektet fungerar alltså både som motivator och "de-motivator".
Jag har inga entydiga och enkla svar/ tips kring det här, men jag tycker det är viktigt att vara medveten om problematiken och att vi funderar på vad det är vi egentligen uppmuntrar i vår betygssättning och våra examinationsformer.
Ett problem här är att om man är få spelare, en situation där man egentligen får springa mer, då är det oftast lättast att göra mål genom att skjuta på halvdistans. Genom att göra mål på det sättet springer man också mindre än om man försöker dribbla sig fram till målet för att göra ett mål från närmre håll.
Så, det är bedriften att göra mål som driver oss att träna hårdare, men det effektivaste sättet att göra många mål innebär att vi springer mindre. Det finns alltså en konflikt mellan vårt syfte med verksamheten och en del av det som driver oss att uppnå syftet.
Vilken innebörd har det för våra kurser, särskilt när det gäller betyssättning, tentamen och examinationer? Hur kan vi motivera studenterna att utvecklas inom kursernas ämnen?
Ett konkret exempel som är kopplat till detta var en liten diskussion jag hamnade i på min senaste föreläsning. I kursen ska studenterna genomföra ett stort projekt. Min föreläsning handlade om slutfasen i den här typen av projekt, men tittade också på hur man kanske gör i större, skarpa projekt ute i arbetslivet. Problemet var att så fort jag gick utanför det som studenterna behövde exakt just nu för att klara av sitt eget projekt var det en grupp som protesterade och undrade hur det hjälpte dem med deras projekt.
Med andra ord: Projektet, vars syfte är att ge dem en konkret erfarenhet att arbeta inom området och därmed motivation att sätta sig djupare in i vissa frågor, medför också att frågor inom kursens ram men utanför projektet blir mycket mindre intressanta. Projektet fungerar alltså både som motivator och "de-motivator".
Jag har inga entydiga och enkla svar/ tips kring det här, men jag tycker det är viktigt att vara medveten om problematiken och att vi funderar på vad det är vi egentligen uppmuntrar i vår betygssättning och våra examinationsformer.
onsdag 17 september 2008
Vygotsky och innebandy
De senaste veckorna har jag börjat spela innebandy med några av mina kollegor. Det är första gången på länge som jag ägnat mig åt en träningsform som är så pass social som en lagsport ändå är. Visst har jag t.ex varit på på Friskis de senaste åren och gått på både gym och gympapass, men till syvende och sist när du står där och hoppar så är du ändå själv.
Jag har också börjat jogga senaste året, men det är likadant där: Det är jag och enbart jag som springer där i spåret. Innebandyn är mer social, jag spelar tillsammans med andra, jag hejar på och blir påhejad av andra, jag kämpar mot andra osv.
För ett par dagar sedan började jag (återigen) läsa in mig på det sociokulturella perspektivet när det gäller lärande. Herrar Säljö och Vygotsky är det som ledsagat mig genom detta område. Kortfattat så lyfter de upp att vi lär oss genom social samverkan och ett utbyte genom vår omgivning. Vi socialiseras in i kunskap och färdighet.
När jag funderat kring de här termerna så har jag för mig själv ifrågasatt om det här perspektivet kan appliceras på alla utbildningsområden. Kan jag applicera det här på både Litteraturvetenskap, Social Omvårdnad och Linjär Algebra (en gren inom matematiken)? Nyligen kom jag in på om jag kunde applicera det på rent fysiska färdigheter? Kan man applicera det sociokulturella perspektivet på t.ex träning. Mitt första svar lutade att att bli negativt. Hur kan man bli mer vältränad genom att prata om det?
Sen slog det mig att det inte nödvändigtvis behöver handla om att prata om det. Det kan lika gärna handla om att göra saker tillsammans. När andra kämpar om bollen, då kommer jag att kämpa mer om bollen. När någon springer för att hinna först mot målet, då kommer jag att försöka göra detsamma.
Jag vet inte om det beror på motivation eller någon form av socialiseringsprocess eller något annat. Det är, ur ett perspektiv, inte relevant. Det som är relevant är att jag när jag spelar innebandy med andra kämpar mer och hårdare (och därmed blir mer vältränad), utvecklas snabbare i det jag håller på med och känner mig mer tilfreds när det går bra.
Utifrån de erfarenheterna kan jag se att det sociokulturella perspektivet kanske är mer applicerbart än vad jag tidigare tänkt. Jag kan applicera det på att praktisera som sjuksköterska och att komma in i den miljön, och jag kan lika gärna applicera det på att spela innebandy. Mitt misstag var att jag föll i en gammal västerländsk (och framförallt akademisk) fälla: Att separera teori och praktik. Det är lite ironiskt, eftersom jag sedan länge har varit starkt kritisk till denna uppdelning. Dock är det ett ämne för ett annat inlägg, nu ska jag koncentrera mig på innebandy och sociokulturellt perspektiv ett tag, och sen ska jag gå ner och köpa ny klubba... alla andra har ju nya klubbor, det är säkert bra.
Jag har också börjat jogga senaste året, men det är likadant där: Det är jag och enbart jag som springer där i spåret. Innebandyn är mer social, jag spelar tillsammans med andra, jag hejar på och blir påhejad av andra, jag kämpar mot andra osv.
För ett par dagar sedan började jag (återigen) läsa in mig på det sociokulturella perspektivet när det gäller lärande. Herrar Säljö och Vygotsky är det som ledsagat mig genom detta område. Kortfattat så lyfter de upp att vi lär oss genom social samverkan och ett utbyte genom vår omgivning. Vi socialiseras in i kunskap och färdighet.
När jag funderat kring de här termerna så har jag för mig själv ifrågasatt om det här perspektivet kan appliceras på alla utbildningsområden. Kan jag applicera det här på både Litteraturvetenskap, Social Omvårdnad och Linjär Algebra (en gren inom matematiken)? Nyligen kom jag in på om jag kunde applicera det på rent fysiska färdigheter? Kan man applicera det sociokulturella perspektivet på t.ex träning. Mitt första svar lutade att att bli negativt. Hur kan man bli mer vältränad genom att prata om det?
Sen slog det mig att det inte nödvändigtvis behöver handla om att prata om det. Det kan lika gärna handla om att göra saker tillsammans. När andra kämpar om bollen, då kommer jag att kämpa mer om bollen. När någon springer för att hinna först mot målet, då kommer jag att försöka göra detsamma.
Jag vet inte om det beror på motivation eller någon form av socialiseringsprocess eller något annat. Det är, ur ett perspektiv, inte relevant. Det som är relevant är att jag när jag spelar innebandy med andra kämpar mer och hårdare (och därmed blir mer vältränad), utvecklas snabbare i det jag håller på med och känner mig mer tilfreds när det går bra.
Utifrån de erfarenheterna kan jag se att det sociokulturella perspektivet kanske är mer applicerbart än vad jag tidigare tänkt. Jag kan applicera det på att praktisera som sjuksköterska och att komma in i den miljön, och jag kan lika gärna applicera det på att spela innebandy. Mitt misstag var att jag föll i en gammal västerländsk (och framförallt akademisk) fälla: Att separera teori och praktik. Det är lite ironiskt, eftersom jag sedan länge har varit starkt kritisk till denna uppdelning. Dock är det ett ämne för ett annat inlägg, nu ska jag koncentrera mig på innebandy och sociokulturellt perspektiv ett tag, och sen ska jag gå ner och köpa ny klubba... alla andra har ju nya klubbor, det är säkert bra.
söndag 7 september 2008
Lärmiljöer och det icke-linjära lärandet
Ett begrepp som nämns när det gäller lärande, framförallt när vi pratar om mer student-centrerat lärande, är Lärmiljöer. Denna lärmiljö är de resurser och de ramar som finns för studenten att lära sig ett område.
Jay Cross pratar om att vi som lärare sysslar med "learnscapes" och "learnscaping" och drar paralleller med engelskans landscape och landscaping. Han menar att liksom en trädgårdsmästare inte kan kontrollera exakt hur växter och blommer växer i en trädgård så kan lärare inte styra studentens lärande exakt, utan vi kan bara bygga förutsättningarna för ett lärande. Detta gör vi genom att bygga ett learnscape.
Vad innebär då detta att bygga ett learnscape?
Jag vill lyfta fram kopplingar till tre olika områden:
- Islands of Context
- PLE, Personal Learning Environmen
- Det sociala lärandet
Islands of Context
Ken Carrol pratar om Islands of Context som ett system av öar (islands). Varje ö är ett självstående, diskret objekt som lyfter fram en fråga eller ett begrepp inom ett ämne. Poängen med att dessa öar är självstående är att man ska kunna använda dem modulärt i olika sammanhang, samt att de på så sätt kan läsas i olika ordning. Det sistnämnda befrämjar ett icke-linjärt lärande, eftersom jag som student inte behöver läsa objekten i en ordning som någon annan bestämt, utan i den ordning som passar mig bäst efter både mina yttre och inre förutsättningar.
Rent konkret kan en sådan här ö vara en liten kort text eller videoföreläsning kring ett ämne, med länkar till vidare information samt övnings/ reflektionsfrågor.
De frågetecken jag har kring sådana här öar är om inte ett ämne blir alltför fragmentariskt och ytligt om man delar upp det i smådelar. Dessutom kanske det kan vara så att vissa delar i ämnet kräver en viss förförståelse.
Som svar på mina funderingar kan man dock tänka sig följande lösningar
- Alla lärobjekt befinner sig inte på samma "informationdjup". Vissa lärobjekt kanske zoomar in mer på ett delområde, medans andra lärobjekt är av mer översiktlig natur. Man kan tänka sig att man kan kategorisera upp lärobjekt på olika sätt och därmed göra det lättare för studenten att välja passande lärobjekt utifrån sina förutsättningar.
- Man kan dela upp öarna i ö-grupper, som kan ha olika mycket förförståelse som krav. T.ex så kan man tänka sig ett nivå-system där nivå 1-öar inte kräver någon som helst förförståelse, nivå-2 kräver viss förförståelse och nivå-3 kräver förståelse av både nivå 1 och nivå 2 till en viss nivå.
- Slutligen kan varje lärobjekt få en lista med begrepp som man antas kunna innan man ger sig in på lärobjektet. Här får man dock vara försiktig så att man inte bygger in en alltför linjär progression, eftersom det förtar hela tänket med en lärmiljö. Utmaningen att göra öarna så självstående som möjligt ligger fortfarande kvar.
Personal Learning Environments
Teoretiker som David Delgado och Lars Hermansson lyfter upp begreppet Personal Learning Environment, PLE. Ett PLE är något som framförallt studenten bygger upp där man listar resurser, förutsättningar, mål mm som man har kring en viss kurs. Detta kan byggas upp som en mindmap, som ett block där man samlar resurser eller någon form av hemsida.
Vill man använda sig av internet och webben för att bygga upp sitt PLE så föreslår t.ex Tony Carrer verktyg som RSS-läsare, bokmärken på nätet, sociala nätverk och communities, webbsökningsverktyg, personliga bloggar där man journalför sitt lärande, att-göra listor mm.
Mitt PLE är centrat för mitt genomförande av en viss kurs eller inlärandet av ett visst ämne. Det är här jag skriver mina egna mål och funderingar. Detta kan både vara övergripande mål med kursen och specifika frågor och funderingar jag har kring ett visst område. Mitt PLE visar också vart jag kan vända mig för att hitta svaren på dessa frågor, och slutligen så journalför jag svaret i någon form.
Detta PLE kan med fördel läggas upp på nätet via någon av de otal tjänster som finns för att bygga sin egen samlingssida. Delgado föreslår en tjänst som heter Elgg, men man kan lika gärna använda iGoogle eller liknande tjänster för detta.
Genom att låta studenterna bygga sig ett PLE och sen använda det så är det tänkt att lärprocessen blir mer anpassad efter den enskilde studenten.
Vilka frågetecken kan jag se med användandet av PLE? Jag kan se (och vissa författare delar denna farhåga) risker med att studenterna inte förväntar sig den här typen av arbete utan ser framför sig mer "traditionell" undervisning. Jag ska inte lägga in värderingar i detta på något sätt, utan vill bara konstatera att om man vill införa en sådan här idé, så kräver det att man tidigt är tydlig med syftet och målet med arbetet med PLE. Det är viktigt att både studenter och lärare är med på det här arbetssättet om det ska fungera.
En annan risk, som också är kopplad till det här med det icke-linjära lärandet i stort, är att det kan bli för "laissez faire". Det kan finnas en aspekt av "du får göra vad du vill så länge du inte gör fel" i det hela. Eftersom tanken är att studenterna ska röra sig fritt efter sin egen drivkraft så finns risken att de helt enkelt hamnar fel eftersom de a: inte har en tillräcklig egen drivkraft alltid eller b: har svårt att uppfatta vad som är det centrala och viktiga i en viss kurs. Särskilt kritiskt kan detta vara i tidigare kurser där grunden för senare kurser läggs.
Det sociala lärandet
I samband med det icke-linjära lärandet vill jag också lyfta fram vikten av lärande via samtal och utbyte. Detta utbyte kan ske student - student, student-lärare eller student - utomstånde person (t.ex yrkesperson, student från andra skolor mm).
Vår uppgift som "learnscapes" blir i det här sammanhanget att ge möjligheten för kontakter, skapa mötesplatser mm.
Här finns det samma för- och nackdelar som beskrivs inom t.ex PLE. Genom att delta i diskussioner kring ens egna funderingar och frågor så drivs detta lärande primärt av studenten själv. Dock så finns också riskerna med att missa centrala frågor osv.
En författare tar upp frågan kring communities och vilka för och nackdelar de har. Framförallt vill han kanske vara en liten motpol till de som lyfter om communities som det nya miraklet för undervisning.
Han menar att communities är en mardröm för nybörjare: Det finns ingen tydlig struktur, det finns ett överflöd av information, det finns mängder med diskussioner som du hamnar i mitten av och ofta används ett svårförståeligt språk. Communities, menar han, är bra för att hålla sig uppdaterad kring trender eller för att få specifika frågor besvarade, men de är inte bra på att ge en översikt över ett visst område.
Till viss del kan jag hålla med honom, även om jag kan se vissa forum (t.ex cgtalk.com) som har vissa avdelningar som är just "introduktionsavdelningar" där nybörjar kan komma och läsa på för att skapa sig en grundförståelse).
Avslutning
Begreppet icke-linjärt lärande och icke-linjär kunskap ser jag som mer och mer central och viktig inom lärandet. Se tidigare blogginlägg för inledande tankar kring detta. Därför tror jag också på att vi bör skapa en lärmiljö snarare än en lär-väg.
Men, detta innebär inte att vi som lärare ska släppa våra studenter helt. Vi får inte glömma att vi som ämnesexperter har en viss kunskap och viss helhetssyn som kan saknas när man som student närmar sig ett ämne.
Vissa studenter är inte heller alltid så självgående. Detta gör inte att de är sämre studenter eller att de senare kommer att prestera sämre i arbetslivet, utan kan bero på många olika faktorer. Som en artikelförfattare skriver "I believe in the right to choose not to be self-directed". Även här kan vi som lärare behöva träda in och ge incitament och riktlinjer för hur man tar sig vidare.
Detta gäller även för de studenter som har svårt att se vad som finns utanför deras egen kunskapssfär. En del personer kan vara nöjda med det de kan i nuläget och ser inte vilka möjligheter eller vägar som finns utanför deras grannskap.
Den slutsats jag kan dra är att det finns mycket att vinna på att både bygga Islands of Context, dvs lärobjekt och att studenterna får bygga sin egen PLE. Vi måste ge studenterna möjligheterna att utforska själv, men bör också kunna finnas till hands som guider och ledsagare i den karta som vårt ämne erbjuder.
Jay Cross pratar om att vi som lärare sysslar med "learnscapes" och "learnscaping" och drar paralleller med engelskans landscape och landscaping. Han menar att liksom en trädgårdsmästare inte kan kontrollera exakt hur växter och blommer växer i en trädgård så kan lärare inte styra studentens lärande exakt, utan vi kan bara bygga förutsättningarna för ett lärande. Detta gör vi genom att bygga ett learnscape.
Vad innebär då detta att bygga ett learnscape?
Jag vill lyfta fram kopplingar till tre olika områden:
- Islands of Context
- PLE, Personal Learning Environmen
- Det sociala lärandet
Islands of Context
Ken Carrol pratar om Islands of Context som ett system av öar (islands). Varje ö är ett självstående, diskret objekt som lyfter fram en fråga eller ett begrepp inom ett ämne. Poängen med att dessa öar är självstående är att man ska kunna använda dem modulärt i olika sammanhang, samt att de på så sätt kan läsas i olika ordning. Det sistnämnda befrämjar ett icke-linjärt lärande, eftersom jag som student inte behöver läsa objekten i en ordning som någon annan bestämt, utan i den ordning som passar mig bäst efter både mina yttre och inre förutsättningar.
Rent konkret kan en sådan här ö vara en liten kort text eller videoföreläsning kring ett ämne, med länkar till vidare information samt övnings/ reflektionsfrågor.
De frågetecken jag har kring sådana här öar är om inte ett ämne blir alltför fragmentariskt och ytligt om man delar upp det i smådelar. Dessutom kanske det kan vara så att vissa delar i ämnet kräver en viss förförståelse.
Som svar på mina funderingar kan man dock tänka sig följande lösningar
- Alla lärobjekt befinner sig inte på samma "informationdjup". Vissa lärobjekt kanske zoomar in mer på ett delområde, medans andra lärobjekt är av mer översiktlig natur. Man kan tänka sig att man kan kategorisera upp lärobjekt på olika sätt och därmed göra det lättare för studenten att välja passande lärobjekt utifrån sina förutsättningar.
- Man kan dela upp öarna i ö-grupper, som kan ha olika mycket förförståelse som krav. T.ex så kan man tänka sig ett nivå-system där nivå 1-öar inte kräver någon som helst förförståelse, nivå-2 kräver viss förförståelse och nivå-3 kräver förståelse av både nivå 1 och nivå 2 till en viss nivå.
- Slutligen kan varje lärobjekt få en lista med begrepp som man antas kunna innan man ger sig in på lärobjektet. Här får man dock vara försiktig så att man inte bygger in en alltför linjär progression, eftersom det förtar hela tänket med en lärmiljö. Utmaningen att göra öarna så självstående som möjligt ligger fortfarande kvar.
Personal Learning Environments
Teoretiker som David Delgado och Lars Hermansson lyfter upp begreppet Personal Learning Environment, PLE. Ett PLE är något som framförallt studenten bygger upp där man listar resurser, förutsättningar, mål mm som man har kring en viss kurs. Detta kan byggas upp som en mindmap, som ett block där man samlar resurser eller någon form av hemsida.
Vill man använda sig av internet och webben för att bygga upp sitt PLE så föreslår t.ex Tony Carrer verktyg som RSS-läsare, bokmärken på nätet, sociala nätverk och communities, webbsökningsverktyg, personliga bloggar där man journalför sitt lärande, att-göra listor mm.
Mitt PLE är centrat för mitt genomförande av en viss kurs eller inlärandet av ett visst ämne. Det är här jag skriver mina egna mål och funderingar. Detta kan både vara övergripande mål med kursen och specifika frågor och funderingar jag har kring ett visst område. Mitt PLE visar också vart jag kan vända mig för att hitta svaren på dessa frågor, och slutligen så journalför jag svaret i någon form.
Detta PLE kan med fördel läggas upp på nätet via någon av de otal tjänster som finns för att bygga sin egen samlingssida. Delgado föreslår en tjänst som heter Elgg, men man kan lika gärna använda iGoogle eller liknande tjänster för detta.
Genom att låta studenterna bygga sig ett PLE och sen använda det så är det tänkt att lärprocessen blir mer anpassad efter den enskilde studenten.
Vilka frågetecken kan jag se med användandet av PLE? Jag kan se (och vissa författare delar denna farhåga) risker med att studenterna inte förväntar sig den här typen av arbete utan ser framför sig mer "traditionell" undervisning. Jag ska inte lägga in värderingar i detta på något sätt, utan vill bara konstatera att om man vill införa en sådan här idé, så kräver det att man tidigt är tydlig med syftet och målet med arbetet med PLE. Det är viktigt att både studenter och lärare är med på det här arbetssättet om det ska fungera.
En annan risk, som också är kopplad till det här med det icke-linjära lärandet i stort, är att det kan bli för "laissez faire". Det kan finnas en aspekt av "du får göra vad du vill så länge du inte gör fel" i det hela. Eftersom tanken är att studenterna ska röra sig fritt efter sin egen drivkraft så finns risken att de helt enkelt hamnar fel eftersom de a: inte har en tillräcklig egen drivkraft alltid eller b: har svårt att uppfatta vad som är det centrala och viktiga i en viss kurs. Särskilt kritiskt kan detta vara i tidigare kurser där grunden för senare kurser läggs.
Det sociala lärandet
I samband med det icke-linjära lärandet vill jag också lyfta fram vikten av lärande via samtal och utbyte. Detta utbyte kan ske student - student, student-lärare eller student - utomstånde person (t.ex yrkesperson, student från andra skolor mm).
Vår uppgift som "learnscapes" blir i det här sammanhanget att ge möjligheten för kontakter, skapa mötesplatser mm.
Här finns det samma för- och nackdelar som beskrivs inom t.ex PLE. Genom att delta i diskussioner kring ens egna funderingar och frågor så drivs detta lärande primärt av studenten själv. Dock så finns också riskerna med att missa centrala frågor osv.
En författare tar upp frågan kring communities och vilka för och nackdelar de har. Framförallt vill han kanske vara en liten motpol till de som lyfter om communities som det nya miraklet för undervisning.
Han menar att communities är en mardröm för nybörjare: Det finns ingen tydlig struktur, det finns ett överflöd av information, det finns mängder med diskussioner som du hamnar i mitten av och ofta används ett svårförståeligt språk. Communities, menar han, är bra för att hålla sig uppdaterad kring trender eller för att få specifika frågor besvarade, men de är inte bra på att ge en översikt över ett visst område.
Till viss del kan jag hålla med honom, även om jag kan se vissa forum (t.ex cgtalk.com) som har vissa avdelningar som är just "introduktionsavdelningar" där nybörjar kan komma och läsa på för att skapa sig en grundförståelse).
Avslutning
Begreppet icke-linjärt lärande och icke-linjär kunskap ser jag som mer och mer central och viktig inom lärandet. Se tidigare blogginlägg för inledande tankar kring detta. Därför tror jag också på att vi bör skapa en lärmiljö snarare än en lär-väg.
Men, detta innebär inte att vi som lärare ska släppa våra studenter helt. Vi får inte glömma att vi som ämnesexperter har en viss kunskap och viss helhetssyn som kan saknas när man som student närmar sig ett ämne.
Vissa studenter är inte heller alltid så självgående. Detta gör inte att de är sämre studenter eller att de senare kommer att prestera sämre i arbetslivet, utan kan bero på många olika faktorer. Som en artikelförfattare skriver "I believe in the right to choose not to be self-directed". Även här kan vi som lärare behöva träda in och ge incitament och riktlinjer för hur man tar sig vidare.
Detta gäller även för de studenter som har svårt att se vad som finns utanför deras egen kunskapssfär. En del personer kan vara nöjda med det de kan i nuläget och ser inte vilka möjligheter eller vägar som finns utanför deras grannskap.
Den slutsats jag kan dra är att det finns mycket att vinna på att både bygga Islands of Context, dvs lärobjekt och att studenterna får bygga sin egen PLE. Vi måste ge studenterna möjligheterna att utforska själv, men bör också kunna finnas till hands som guider och ledsagare i den karta som vårt ämne erbjuder.
torsdag 4 september 2008
Veckobrev - En mikro-utvärdering
I början på året bestämde jag mig för att göra ett litet experiment på mina distanskurser. Detta experiment var inte så märkligt, utan gick helt enkelt ut på att jag varje vecka skickade ut ett mejl till alla studenterna med lite kommentarer om vad som händer i kursen, vad de bör tänka på just nu och lite allmänna uppmuntrande kommentarer. Min tanke var att detta skulle ge en större kontinuitet och känsla av kontakt med kursen.
Det är fortfarande för tidigt att dra några långtgående slutsatser, men jag har fått två små indikationer på att det är något att fortsätta med.
Först så har jag fått positiva kommentarer kring det på kursutvärderingar. Det tycker jag är lovande, det innebär åtminstone att de t.ex inte upplever det som för mycket eller för påträngande (i så fall har de inte uttryckt detta).
Den andra punkten, som jag nästan tycker är mer intressant, är att många av de mejl jag får från studenter är skickade som svar på mina utskick. Oavsett ämnet i mejlet så har studenterna använt veckobrevet som kontaktmöjlighet.
Detta behöver inte innebära så mycket, förmodligen handlar det om att det är lättare att bara svara på ett mejl än att skriva ett nytt mejl, leta upp mejladress osv. Men å andra sidan så innebär det också att jag förser dem med en enkel, aktuell kontaktmöjlighet.
Orsaker och djupare funderingar kring detta kräver naturligtvis längre forskning, men jag tycker det är in intressant sidoeffekt detta att veckobrevet så ofta används som kontaktkanal tillbaks till mig.
Det är fortfarande för tidigt att dra några långtgående slutsatser, men jag har fått två små indikationer på att det är något att fortsätta med.
Först så har jag fått positiva kommentarer kring det på kursutvärderingar. Det tycker jag är lovande, det innebär åtminstone att de t.ex inte upplever det som för mycket eller för påträngande (i så fall har de inte uttryckt detta).
Den andra punkten, som jag nästan tycker är mer intressant, är att många av de mejl jag får från studenter är skickade som svar på mina utskick. Oavsett ämnet i mejlet så har studenterna använt veckobrevet som kontaktmöjlighet.
Detta behöver inte innebära så mycket, förmodligen handlar det om att det är lättare att bara svara på ett mejl än att skriva ett nytt mejl, leta upp mejladress osv. Men å andra sidan så innebär det också att jag förser dem med en enkel, aktuell kontaktmöjlighet.
Orsaker och djupare funderingar kring detta kräver naturligtvis längre forskning, men jag tycker det är in intressant sidoeffekt detta att veckobrevet så ofta används som kontaktkanal tillbaks till mig.
fredag 1 augusti 2008
Var börjar man lära sig?
Ofta när vi lägger upp kurser och utbildningar så utgår vi från att det finns en naturlig progression inom ett visst ämne. För att kunna lära sig C måste vi först lära oss B och innan det A. A leder alltså till B som sen leder till C.
Tänk om det inte är så?
Är kunskap verkligen en rak linje från A till O? Eller är kunskap ett moln, ett nätverk av olika delar som hänger ihop? Det finns teorier som gärna beskriver kunskap som just ett nätverk i olika former.
Låt oss säga att lära sig ett visst ämne är som att lära känna en stad. Visst kan jag beskriva vägen mellan två punkter på ett linjärt sätt, t.ex så här:
Om du börjar på kungsgatan, vid korvkiosken. Sen går du mot domkyrkan innan du vänder till vänster vid bokhandeln. Sen går du c.a 300 m. Då har du kommit fram till en park. Sväng höger där och gå 2 kvarter. Sen är du framme.
Det här var en linjär beskrivning som talar om hur man kommer från Korvkiosken på Kungsgatan till varthän man nu ska nånstans.
Men resten av staden då? Ska jag ge en lång vägbeskrivning som beskriver en promenad genom hela staden? Eller ska jag ge en massa korta vägbeskrivningar som alla börjar vid korvkiosken? Dessa vägbeskrivningar kanske överlappar varandra, och i slutändan kan personen som vill lära sig staden förhoppningsvis binda ihop dem.
En annan frågeställning som också dyker upp här: Hur vet jag att det är just vid korvkiosken som personen börjar? Personen kanske börjar någon helt annan stans. Vid centralstationen kanske, eller vid informationsskylten vid infarten till staden.
Jag tror att många ämnen är komplexa kartor snarare än linjära progressioner. De hänger ihop på långt mycket komplexare sätt än t.ex en stad. Dock så är staden en bra bild för hur jag menar och ser på det. Jag ser framförallt två problem som det här synsättet medför i "traditionell" undervisning med ett mer linjärt synsätt.
För det första: Hur kan vi applicera en linjär progression på något som inte följer ett linjärt mönster?
För det andra: En linjär progression förutsätter att vi vet var startpunkten är. Problemet är att inga personer börjar på samma punkt när de börjar utforska ett nytt ämne. Kanske är det så att en person som verkar ha svårt för ett visst ämne egentligen bara börjar på en annan punkt än de vanligaste linjära beskrivningarna av ämnet.
Tänk om det inte är så?
Är kunskap verkligen en rak linje från A till O? Eller är kunskap ett moln, ett nätverk av olika delar som hänger ihop? Det finns teorier som gärna beskriver kunskap som just ett nätverk i olika former.
Låt oss säga att lära sig ett visst ämne är som att lära känna en stad. Visst kan jag beskriva vägen mellan två punkter på ett linjärt sätt, t.ex så här:
Om du börjar på kungsgatan, vid korvkiosken. Sen går du mot domkyrkan innan du vänder till vänster vid bokhandeln. Sen går du c.a 300 m. Då har du kommit fram till en park. Sväng höger där och gå 2 kvarter. Sen är du framme.
Det här var en linjär beskrivning som talar om hur man kommer från Korvkiosken på Kungsgatan till varthän man nu ska nånstans.
Men resten av staden då? Ska jag ge en lång vägbeskrivning som beskriver en promenad genom hela staden? Eller ska jag ge en massa korta vägbeskrivningar som alla börjar vid korvkiosken? Dessa vägbeskrivningar kanske överlappar varandra, och i slutändan kan personen som vill lära sig staden förhoppningsvis binda ihop dem.
En annan frågeställning som också dyker upp här: Hur vet jag att det är just vid korvkiosken som personen börjar? Personen kanske börjar någon helt annan stans. Vid centralstationen kanske, eller vid informationsskylten vid infarten till staden.
Jag tror att många ämnen är komplexa kartor snarare än linjära progressioner. De hänger ihop på långt mycket komplexare sätt än t.ex en stad. Dock så är staden en bra bild för hur jag menar och ser på det. Jag ser framförallt två problem som det här synsättet medför i "traditionell" undervisning med ett mer linjärt synsätt.
För det första: Hur kan vi applicera en linjär progression på något som inte följer ett linjärt mönster?
För det andra: En linjär progression förutsätter att vi vet var startpunkten är. Problemet är att inga personer börjar på samma punkt när de börjar utforska ett nytt ämne. Kanske är det så att en person som verkar ha svårt för ett visst ämne egentligen bara börjar på en annan punkt än de vanligaste linjära beskrivningarna av ämnet.
tisdag 15 juli 2008
Semester
Efter en hektisk vår så är det semester. När man kommer ifrån den vanliga rutinen får man ett annat perspektiv på saker och ting. Nu i sommar ska jag försöka dela de tankar och funderingar jag har efter senaste terminen och året.
Områden som kan tänkas komma på tapeten är hur man bygger en lärandemiljö, balansen mellan att uppmuntra starka studenter och stötta svaga studenter. Jag har också tänkt titta närmre på
begreppet icke-linjär kunskap och lärande.
Områden som kan tänkas komma på tapeten är hur man bygger en lärandemiljö, balansen mellan att uppmuntra starka studenter och stötta svaga studenter. Jag har också tänkt titta närmre på
begreppet icke-linjär kunskap och lärande.
torsdag 10 april 2008
Funderingar kring tryckfel
Häromdan fick jag hem en bok om datorgrafik som jag beställt (närmre bestämt om den teknik som bl.a Pixar använder i filmer som Cars, Hitta Nemo osv). Målsättningen är att få en inblick i och lära mig lite om just den här speciella tekniken.
Efter att ha arbetat mig genom ett par av de olika exemplena i boken så upptäckte jag att boken innehåll en förhållandevis hög nivå av fel. Detta var självklart lite frustrerande, för nu fick jag sitta och leta på andra ställen och hitta andra källor för att lista ut hur det egentligen skulle vara. Efter tredje felet som jag fick lösa så slog en tanke mig. I mitt sökande så fick jag ju själv bygga upp kunskap nog att korrigera felen, och det medförde också att jag lärde mig mer om principerna bakom. Därmed fick jag en djupare förståelse för vad texten och exemplena handlade om än om allting varit rätt från början i boken.
Nu vet jag att det finns många pedagogiska principer som talar emot att man ska visa "fel", men det var ändå en liten ögonöppnare för mig hur mycket jag lärde mig på de här tryckfelen i boken.
Efter att ha arbetat mig genom ett par av de olika exemplena i boken så upptäckte jag att boken innehåll en förhållandevis hög nivå av fel. Detta var självklart lite frustrerande, för nu fick jag sitta och leta på andra ställen och hitta andra källor för att lista ut hur det egentligen skulle vara. Efter tredje felet som jag fick lösa så slog en tanke mig. I mitt sökande så fick jag ju själv bygga upp kunskap nog att korrigera felen, och det medförde också att jag lärde mig mer om principerna bakom. Därmed fick jag en djupare förståelse för vad texten och exemplena handlade om än om allting varit rätt från början i boken.
Nu vet jag att det finns många pedagogiska principer som talar emot att man ska visa "fel", men det var ändå en liten ögonöppnare för mig hur mycket jag lärde mig på de här tryckfelen i boken.
onsdag 2 april 2008
Connectivism - en lärandeteori
Connectivism är en teori kring lärande (särskilt e-lärande) och kunskap som först grundades av George Siemens. Han ansåg att traditionella teorier inte räckte till för att beskriva processerna som möjliggörs av modern, digital teknologi.
Den grundläggande kunskapssynen inom connectivism är att all kunskap (även kunskap utanför oss) består av små noder med specialiserad kunskap som kopplas ihop i ett komplext nätverk. Lärande består framförallt av att vi skapar kopplingar mellan dessa små noder, dvs att nätverket växer, binds ihop och förändras.
Connectivismen hävdar att vi lever i en ständigt föränderlig tillvaro. Vårt interna kunskapsnät är dynamiskt och vår omgivning förändras ständigt. Därför är vår förmåga att lära nytt och lära om (dvs att koppla ihop noder) viktigare än vad vi vet i ett visst givet tillfälle.
Jag har samlat fler länkar och information kring connectivism och e-learning på en öppen google notes-sida.
Min sida om e-lärande och connectivism
Den grundläggande kunskapssynen inom connectivism är att all kunskap (även kunskap utanför oss) består av små noder med specialiserad kunskap som kopplas ihop i ett komplext nätverk. Lärande består framförallt av att vi skapar kopplingar mellan dessa små noder, dvs att nätverket växer, binds ihop och förändras.
Connectivismen hävdar att vi lever i en ständigt föränderlig tillvaro. Vårt interna kunskapsnät är dynamiskt och vår omgivning förändras ständigt. Därför är vår förmåga att lära nytt och lära om (dvs att koppla ihop noder) viktigare än vad vi vet i ett visst givet tillfälle.
Jag har samlat fler länkar och information kring connectivism och e-learning på en öppen google notes-sida.
Min sida om e-lärande och connectivism
torsdag 27 mars 2008
Format på materialet
Många av mina kurser är helt eller till väldigt stor del webb-baserade. Allt material publiceras på webben, all information publiceras på webben osv. Trots detta formaterar jag många av mina dokument enligt traditionellt upplägg. När jag utformar kursinformation, studiehandledningar osv så är mitt primära format ett A4-papper såsom det är inställt i Word.
Måste det vara så? Diskussioner jag var med i för någon dag sedan fick mig att fundera på om man inte kan tänka på nytt sätt när det gäller utformning av material. Man skulle kunna använda sig av format som är mer anpassade för att läsas på skärm och i större utsträckning använda sig av grafik, bilder och diagram. En enkel början vore att bryta sig loss från A4-mallen och i stället använda ett liggande format som är mer anpassat efter skärmens dimensioner. Word kanske inte är det bästa programmet för detta, men bara att byta till Powerpoint eller liknande skulle kunna vara en intressant möjlighet.
I förlängningen av det här skulle man kunna göra interaktiva eller multimediala dokument. Dit ser jag dock att steget är lite längre.
Måste det vara så? Diskussioner jag var med i för någon dag sedan fick mig att fundera på om man inte kan tänka på nytt sätt när det gäller utformning av material. Man skulle kunna använda sig av format som är mer anpassade för att läsas på skärm och i större utsträckning använda sig av grafik, bilder och diagram. En enkel början vore att bryta sig loss från A4-mallen och i stället använda ett liggande format som är mer anpassat efter skärmens dimensioner. Word kanske inte är det bästa programmet för detta, men bara att byta till Powerpoint eller liknande skulle kunna vara en intressant möjlighet.
I förlängningen av det här skulle man kunna göra interaktiva eller multimediala dokument. Dit ser jag dock att steget är lite längre.
onsdag 19 mars 2008
Principer för e-lärande
I samband med en kurs i Multimediaproduktion fick jag anledning att leta upp riktlinjer och principer för vad man ska tänka på i utformandet av e-lärande-produkter. De är baserade på en kognitivistisk modell, och huvudprincipen är att fokusera budskapet och tänka på att vår förmåga att ta in intryck är begränsad.
De sex principerna är:
De sex principerna är:
- Multimediaprincipen
- Att kombinera text och bild inverkar positivt på inlärande jämfört med om bara text används.
- "Contiguity"-principen
- Om element som hör ihop placeras nära varandra inverkar detta positivt på inlärningen. Därför ska t.ex en förklarande bildtext vara sammanlänkad med bilden, och inte ligga en liten bit därifrån.
- Om man har en uppgift som ska utföras eller en fråga som ska besvaras på ett speciellt sätt, så ska instruktionerna befinna sig i nära anslutning till frågan eller uppgiften. De ska inte hittas på en annan sida.
- Modalitets-principen
- Om det som visas av visuell grafik förklaras med ljud istället för text inverkar detta positivt på inlärande.
- En bakomliggande förklaring är att vår förmåga att ta in intryck via synen är begränsad. Om vi fördelar intrycken på flera sinnen blir det lättare för oss att hantera och bearbeta informationen.
- Redundans-principen
- Om samma information finns som både text och ljud (t.ex en inspelad röst) så kan detta inverka negativt på inlärandet.
- Denna princip kan också utvidgas så att om ett komplext skeende visas grafiskt så ska ljud-berättande undvikas. Detta för att det inte ska komma in för mycket information samtidigt.
- "Coherency"-principen
- Om för mycket dekorativ grafik/ljud/text används kan detta inverka negativt på inlärandet.
- Bakgrundsljud, för mycket grafisk utsmyckning eller t.ex intressanta anekdoter i text drar uppmärksamheten från det som är relevant.
- Detta gäller även ren text. Studier har visat bl.a följande: En grupp med studenter som fick läsa en "renskalad" text utan kuriosainformation och anekdoter presterade bättre på ett orsak-verkan-prov kring ämnet än en annan grupp som fick läsa exakt samma text, men med kuriosa-information och anekdoter tillagda.
- Personlighetsprincipen
- Användandet av informellt språk och en "pedagogisk agent", dvs någon/ något i applikationen som fungerar som lärare, inverkar positivt på lärandet.
- Denna agent behöver inte se realistisk ut, utan det viktiga är känslan att en person förmedlar informationen.
onsdag 12 mars 2008
Föreläsning baklänges
För ett tag sedan skulle jag ha en föreläsning i ett ganska komplext ämne, och funderade ganska länge på hur jag skulle lägga upp det så att de olika delarna föll på plats på ett naturligt sätt. Den lösning jag kom fram till var helt enkelt att hålla föreläsningen baklänges.
Med det menar jag att jag började att prata om vad slutresultatet skulle vara (just den här föreläsningen handlade om ett steg i en produktionsprocess). Utifrån det kunde jag sen prata om vilka steg som leder fram till slutresultatet, och sen i sin tur vilka steg som leder fram till dessa steg osv.
På det sättet så fick föreläsningen en röd tråd, och när jag berättade om en viss detalj, så visste studenterna redan anledningen till detta, eftersom de redan visste vart föreläsningen var på väg. Min upplevelse var att studenterna fick ett högre helhetsmedvetande, och hade lättare att följa med i föreläsningen. Denna förståelse följde också med till den efterföljande laborationen.
Min tanke är att även i framtiden använda den här principen, och kanske försöka utvärdera när den är användbar och när den mer blir krystad.
Med det menar jag att jag började att prata om vad slutresultatet skulle vara (just den här föreläsningen handlade om ett steg i en produktionsprocess). Utifrån det kunde jag sen prata om vilka steg som leder fram till slutresultatet, och sen i sin tur vilka steg som leder fram till dessa steg osv.
På det sättet så fick föreläsningen en röd tråd, och när jag berättade om en viss detalj, så visste studenterna redan anledningen till detta, eftersom de redan visste vart föreläsningen var på väg. Min upplevelse var att studenterna fick ett högre helhetsmedvetande, och hade lättare att följa med i föreläsningen. Denna förståelse följde också med till den efterföljande laborationen.
Min tanke är att även i framtiden använda den här principen, och kanske försöka utvärdera när den är användbar och när den mer blir krystad.
söndag 24 februari 2008
Avsiktsförklaring för Webberktyg i Undervisning
Min mer specifika avsiktsförklaring är uppdelad i två steg (efter de två olika uppgifterna i kursen).
Steg 1: Lära mig mer om möjligheterna att lägga in olika media i bloggar (primärt). Som fallstudie så tnker jag titta på wordpress och blogger. En viktig aspekt är inte bara det tekniska, utan också ur design-synvinkel. Hur får man de olika media-formerna att komplettera varandra.
Steg 2: Det här steget är lite vidgat. Istället för att titta på en enskild teknik tänker jag titta på informations-flöde. Vilka tekniker och strukturer kan användas för att få information att flöda på olika sätt. Detta inkluderar områden som RSS och RSS-feeds, men också olika sätt att diskutera och kommentera varandras inlägg, samt ett hur man kan kartlägga/ utnyttja den struktur och det flöde som uppstår.
Steg 1: Lära mig mer om möjligheterna att lägga in olika media i bloggar (primärt). Som fallstudie så tnker jag titta på wordpress och blogger. En viktig aspekt är inte bara det tekniska, utan också ur design-synvinkel. Hur får man de olika media-formerna att komplettera varandra.
Steg 2: Det här steget är lite vidgat. Istället för att titta på en enskild teknik tänker jag titta på informations-flöde. Vilka tekniker och strukturer kan användas för att få information att flöda på olika sätt. Detta inkluderar områden som RSS och RSS-feeds, men också olika sätt att diskutera och kommentera varandras inlägg, samt ett hur man kan kartlägga/ utnyttja den struktur och det flöde som uppstår.
onsdag 13 februari 2008
Twitter och Undervisning
academhack » Blog Archive » Twitter for Academia
Bloggen academHack skriver om hur Twitter kan användas i undervisningen. Känns som om det skulle kunna vara intressant att ta en titt på.
onsdag 6 februari 2008
Ask 500 people
Ask500People - World Opinion While You Watch.
En liten intressant site. Om man registrerar sig kan man ställa frågor som besvaras av en mängd personer över hela världen. En tanke jag har är om man kan använda den i undervisningen på något sätt. Ofta är det intressant att belysa en fråga från olika håll, och här får man möjligheten att ställa en fråga och få kommentarer både för och emot.
Jag har inget bra praktiskt exempel på hur man skulle kunna använda siten, men jag tycker den är för spännande rent generellt för att släppa den utan att fundera lite mer på det.
tisdag 5 februari 2008
Lärverktyg
4Teachers : Main Page
Den här sidan innehåller ett antal webb-baserade verktyg som är tänkta att använda i undervisningssammanhang. Jag kan tänka mig att alla inte passar överallt (särskilt med tanke på att en del av dem är på engelska), men en del av dem tycker jag ändå verkar intressanta.
Den här sidan innehåller ett antal webb-baserade verktyg som är tänkta att använda i undervisningssammanhang. Jag kan tänka mig att alla inte passar överallt (särskilt med tanke på att en del av dem är på engelska), men en del av dem tycker jag ändå verkar intressanta.
tisdag 22 januari 2008
Intressant text om arbete och "magi"
Study Hacks » Blog Archive » Dangerous Ideas: People Respect Hard Work, But Idolize Magic
I bloggen Study Hacks skriver Cal Newport om att vi hellre förklarar andras framgång med någon form av magi, tur eller mystisk medfödd förmåga snarare än hårt arbete. Klart tänkvärd.
söndag 20 januari 2008
Webbverktyg för undervisning
Det finns ett otal verktyg för kommunikation, samarbete och innehålls-skapande på webben. Många av dessa faller under begreppet web2.0 och omfattar begrepp som innehåller (men inte är begränsat till)
Mer kortsiktigt så ska jag försöka skaffa mig en överblick över olika tekniker för att underlätta kommunikation och sammanhangs-skapande.
- Bloggar
- RSS-feeds
- Podcasts (dvs "radioprogram" som kan laddas ner från webben)
- Wikis
- Länksamlingar (som del.icio.us)
- Öppna dokument (google docs)
- Diskussionsforum
- Intressegrupper
Mer kortsiktigt så ska jag försöka skaffa mig en överblick över olika tekniker för att underlätta kommunikation och sammanhangs-skapande.
fredag 18 januari 2008
Feedback
På en av mina senaste kursutvärderingarna fick jag av ett par studenter att de velat ha mer feedback på sina uppgifter. Jag försöker alltid hitta något unikt konstruktivt till varje (större) uppgift jag rättar, men det är inte alltid så lätt. Särskilt inte när man har ont om tid och många uppgifter att rätta.
Självklart ger man alltid feedback på det som behöver kompletteras, men det blir tyvärr ibland så att ju bättre studenten är, desto mindre feedback blir det.
Därför tänkter jag till nästa kurs införa att vid varje större uppgift så ska studenten nämna 1 eller 2 specifika områden/ frågor som han eller hon vill ha feedback på. Det får inte handla om frågor i stil med "Är det här bra?" utan det ska vara målinriktat och specifikt.
Jag kan se två fördelar med detta: Dels så har jag som lärare något mer konkret att gå på (utöver då de allmänna betygskriterierna) och dels så finns det en pedagogisk poäng i att låta studenten fundera på målet och syftet med feedbacken. Det måste finnas en medvetenhet om ens arbete för att kunna specifiera något särskilt man vill ha feedback på.
Självklart återkommer jag med uppföljning kring hur detta går.
Självklart ger man alltid feedback på det som behöver kompletteras, men det blir tyvärr ibland så att ju bättre studenten är, desto mindre feedback blir det.
Därför tänkter jag till nästa kurs införa att vid varje större uppgift så ska studenten nämna 1 eller 2 specifika områden/ frågor som han eller hon vill ha feedback på. Det får inte handla om frågor i stil med "Är det här bra?" utan det ska vara målinriktat och specifikt.
Jag kan se två fördelar med detta: Dels så har jag som lärare något mer konkret att gå på (utöver då de allmänna betygskriterierna) och dels så finns det en pedagogisk poäng i att låta studenten fundera på målet och syftet med feedbacken. Det måste finnas en medvetenhet om ens arbete för att kunna specifiera något särskilt man vill ha feedback på.
Självklart återkommer jag med uppföljning kring hur detta går.
Powered by ScribeFire.
lördag 5 januari 2008
Auskultation - Funderingar
Strax innan jul blev jag auskulterad på en av mina föreläsningar. Föreläsningen handlade om Flash (ett datorprogram för att ta fram web-animationer). Mitt upplägg var så att jag dels utgick från en Keynote-presentation (Mac-motsvarighet till Powerpoint) och dels arbetade vid en dator för att visa direkt (via projektor) hur man arbetar i programmet. Jag fick en del feedback på punkter att förbättra, och har sedan dess funderat på hur jag kan implementera dessa i min lärstil. De kommentarer jag fick var bl.a följande
Inför nästa föreläsning hade jag följande funderingar på hur man kunde komma åt de här frågorna (åtminstone delar av dem).
- Jag var dålig på att skapa interaktivitet i min föreläsning. Det blev mycket enkelriktad kommunikation.
- När jag satt vid datorn för att visa blev det lätt att jag försvann bakom datorskärmen. Detta förstärktes av att jag var tvungen att släcka ner i salen för att det skulle synas bra.
- Det blev också en effekt att jag skärmade av mig när jag satt vid datorn. Istället för att ha uppmärksamheten riktad mot studenterna blev uppmärksamheten riktad mot datorn.
Inför nästa föreläsning hade jag följande funderingar på hur man kunde komma åt de här frågorna (åtminstone delar av dem).
- Stå upp mer även när jag demonstrerade delar av programmet. Använd en pekpinne (eller liknande) och peka på duken istället för att sitta vid datorn. Då hamnar jag i samma blickfång som det jag pratar om, så det blir inte så splittrat.
- För att underlätta detta gjorde jag fler förberedda exempel, så att jag inte behövde sitta och arbeta så mycket vid datorn, utan jag kunde öppna upp filen och direkt peka på de olika delarna och prata kring dem.
- Om det finns möjlighet, använd en ståpulpet istället för att ha datorn på katedern längst fram. På så sätt blir jag mer rörlig och kan röra mig ut från datorn lättare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)