I framtiden

Det har inte hänt så mycket här på bloggen på sistone. Det är inte för att jag håller på att tappa intresset, utan för att mycket arbete pågår bakom kulisserna. Just nu håller jag på att bygga upp en websida där jag kombinerar den här bloggen med en annan jag arbetar med (livsknep.blogger.com). Det blir en större site med blogginlägg som rör olika områden, bl.a undervisning, mående, produktivitet och allmänna vardagsreflektioner. Tanken är också att långsiktigt lägga upp boktips och liknande

Håll utkik här, så uppdaterar jag allteftersom arbetet fortskrider.

Google Wave läggs ner - vad innebär det?

Det finns en trend bland lärare idag att lyfta fram sociala medier i olika former i vår undervisning. För inte så länge sedan såg jag en film om att jag som lärare måste kunna Twitter, Facebook, bloggande m.m för att kunna syssla med undervisning. 

Självklart är det så att vi bör ha kunskap om den värld våra studenter lever i, och jag är helt övertygad om att det finns stora vinster att göra i att använda sociala medier och Internet i vår undervisning.

För inte så länge sedan så lades Google Wave ner. Google Wave var Googles nya verktyg för kommunikation och samarbete, och för drygt ett år sedan var hypen och intresset kring Wave enormt stort. Därefter dalade det markant, och när det släpptes helt öppet för bara några månader sedan så började det inte användas i den utsträckning som Google hade hoppats. Därför har det nu lagts ner. 

Kanske det är något vi bör ta med oss. Nätet är en enorm resurs, men det är också en föränderlig resurs. Istället för att lära ut och prata om vad som finns just nu rent konkret, kanske vi ska sikta in oss på att prata om vilka möjligheter som finns överlag. Istället för att prata om Twitter... eller Facebook... eller bloggande.. .kanske vi ska prata om vikten av kommunikation, prata om att nätet förändras, att det alltid finns verktyg för att underlätta det vi vill göra. Vi ska inte förbereda våra studenter för hur nätet ser ut just nu, utan för hur det kan se ut om tio år. 

Einztein - Hjälper dig hitta gratis online-kurser

Dagen inleds med ett litet länk-tips. Einztein är en sökmotor som letar upp gratis kurser på nätet från bra källor. Exempel på dessa källor är t.ex MIT och Stanford i USA, eller BBC i Storbrittanien. På första sidan visar de kurser inom ämnen som Linjär Algebra, Spanska och Amerikansk historia.

Einztein - Find free online courses

Reflektioner från den gångna terminen: Curling eller inte?

Så, igår gick jag på semester efter ytterligare en vårtermin och därmed också ett avslutat läsår. Nu senaste veckan försökte jag fundera på vad som varit de viktiga frågorna under terminens gång, vad skulle jag vilja ta tag i mer. I de kommande inläggen tänkte jag ta upp ett par av dessa. Först ut på listan är frågan om hur mycket vi agerar som curling-lärare.

Det jag funderar på är hur mycket vi ska hålla studenterna i handen genom utbildningen. Ett vanligt återkommande problem t.ex är att studenter frågar efter information som redan står i dokument upplagda på kurs-info-sidan på internet. Det finns då två diken att hamna i: Det ena är att ha inställningen att "det står redan där och där, hittar studenterna det inte, så får dom skylla sig själv", och den andra är att helt och hållet ta på sig det själv enligt principen att "om det är någon som inte hittar det, så har jag misslyckats med min informations-spridning".

Som vanligt finns sanningen som en flytande gråskala nånstans däremellan. Däremot så finns det två punkter som jag tycker är viktiga i sammanhanget:

• Om vi hela tiden viker oss dubbla för att försäkra oss om att studenterna får reda på allt och förstår allt, så fråntar vi också deras ansvar att ta reda på saker själv. Likväl som att lära sig en viss kurs ämne, så innebär högskolestudier också att man utvecklas i sitt eget lärande överlag. Förhoppningsvis blir man en mer ansvarstagande människa som kan ta reda på saker på egen hand. Om vi hela tiden skickar signalerna att dom inte behöver det, så har de inte heller något incitament att utvecklas på den punkten.
• Den andra punkten är än mer praktisk, och det är tidsåtgången (och i viss mån energi-åtgången). Det tar tid om jag som lärare måste försäkra mig om att varenda student förstått vad som avses. Visst, i vissa fall uttrycker man sig otydligt i ett dokument, och då kan det behövas förtydligas, men jag får vid varje kurstillfälle stora mängder mejl jag sluppit besvara om studenterna faktiskt läst på kurshemsidan. Dessa mejl och undringar tar tid och energi från andra saker jag kunnat göra, som t.ex att utveckla kursen rent pedagogiskt.

Utifrån det känner jag mer och mer att jag åtminstone bör dra ner på min "hjälpsamhet". Detta är inte av elakhet, utan för att kunna lägga ner mer tid och energi på områden och frågor där det faktiskt behövs

Lärverktyg: Quizinator for Teachers, Instructors, and HomeSchoolers

Quizinator är en intressant liten gratistjänst för att designa och lagra tentamen, prov, frågesporter och liknande. Den är lite amerikansk i sin design, men verkar ändå som att den kan vara användbara oavsett vilken typ av frågor och examinationer man uppskattar.

Teacher Resources: Quizinator for Teachers, Instructors, and HomeSchoolers

Study: Seasoned profs prepare students for advanced learning — Science Blog

Nedanstående artikel handlar om att äldre, mer erfarna (och med mer akademiska meriter) universitetslärare är bättre på att förbereda sina studenter för långsiktiga akademiska studier än vad deras yngre och mindre meriterade kollegor är. Däremot så får ofta de sistnämnda bättre utvärderingar av studenterna. En av sakerna som skiljer sägs vara att de mer seniora lärarna fokuserar mer på den grundförståelse som krävs för att klara av kommande kurser, medans den andra gruppen har en tendens att fokusera mer på vad som krävs för att klara av den här kursens examination.

De implikationer jag kan se av den här artikeln är bl.a

• Studentutvärderingar är riskabla, och tenderar lätt att bli en populäritetstävling snarare än en utvärdering av hur bra en lärare är. Delvis beror detta på att studenterna efter en given kurs kan ha svårt att se vad som kommer längre fram, och därför inte förstår varför man tar upp vissa delar eller gör på ett visst sätt.
• Fokus bör ligga på grundförståelse av ämnet, inte ytliga tekniker/ verktyg. Här tror jag att man som kursansvarig får vara tydlig med varför man håller kvar sig vid dessa principer snarare än effektfulla tekniker/ verktyg. Själv undervisar jag inom olika media/ datorgrafik-ämnen, och här är frestelsen att visa "det senaste fräcka" stor. 

Study: Seasoned profs prepare students for advanced learning — Science Blog: "Highly credentialed and experienced professors are better at preparing students for long-term academic success than their less-experienced counterparts, but that ability isn’t necessarily reflected in their students’ teaching evaluations. That’s according to research by a pair of economists published in this month’s Journal of Political Economy."

Kan man få det man vill ha?

För ett tag sedan satt jag och rättade de skriftliga inlämningarna i en kurs tillsammans med en kollega. Vi hamnade då i ett litet delikat dilemma. Många av uppgifterna såg nämligen inte ut så som vi tänkt oss, utan studenterna hade missat vissa saker, fokuserade på lite fel saker osv. Frågan var då vad vi skulle kunna göra för att förhindra detta i framtiden. Problemet som jag ser det är att det ligger en liten motsättning här.

Å ena sidan vill vi att studenterna ska tänka själva och inte följa en mall slaviskt, å andra sidan har vi ofta krav på hur den skriftliga uppgiften ska se ut (mer eller mindre uttalat). Till exempel så uttryckte min kollega en viss skepticism mot att publicera t.ex vilka rubriker som ska vara med eller en exempel-uppgift, just för att vi då får in ett antal kopior.

Kanske det är så att vi måste välja här: Antingen specificerar vi väldigt tydligt, och ger ut exempel-uppgifter osv, och får exakt det vi vill ha, ELLER så ger vi inte den här tydliga kartan, utan låter istället studenten arbeta efter eget huvud och tycke.. och då kan vi inte heller vänta oss att studenterna är tankeläsare och gör så som vi tänkt oss.

Lärande och multimediaproduktion

En intressant artikel kring lärande och multimediaproduktion. Enligt författaren så finns det en viktig pedagogisk poäng med att låta studenterna göra multimediaprojekt för att presentera sina studieresultat.

Lärandet utvecklas med medieproduktion - Malmöhögskola: "FORSKNING Att arbeta med ljud och rörlig bild eller annan medieproduktion och redovisa resultatet för varandra gör att studenterna lär sig mer över tid på flera olika plan. Det menar Marie Leijon som lägger fram sin avhandling Att spåra tecken på lärande Mediereception som pedagogisk form och multimodalt meningsskapande över tid.Hon disputerar den 11 juni på Lårarutbildningen."

Hemligheten bakom att inte göra!

The secret of self-control : The New Yorker: "we’re teaching ourselves how to think so that we can outsmart our desires."

I artikeln ovan så pratas det om ett numera klassiskt experiment. Ett barn placerades i ett rum, och i rummet fanns det en skål med lite godis och andra godsaker. De fick sen reda på av "experimentledaren" att de kunde antingen få lite godis nu, eller få mer godis sen om de kunde vänta i rummet själva i en kvart utan att ta från godis-skålen.

En del barn kunde vänta den utsatta tiden, medans andra barn inte klarade detta, utan tog godis från skålen innan den vuxna personen kom tillbaka.

När detta experiment sen följdes upp visade det sig att resultatet av detta experiment hade ett tydligt samband med hur det gick för barnen senare i livet. De som lyckades vänta klarade sig överlag bättre än de barn som inte kunde vänta. De sistnämnda hade också mer problem med droger, sociala problem mm, medans de väntande barnen klarade skolan bättre, hade bättre prov-resultat och läste på högre nivå.

Artikeln ovan har denna studie som utgångspunkt, men tittar sen vidare på om den här självkontrollen, att man klarar av det som kallas "fördröjd belöning" är något man kan lära sig. Experimentet visade på att det i stunden gick att lära barnen att "lura sig själva" att stå ut, genom att t.ex tänka på annat, men man vet inte om det är något som fastnade mer långsiktigt, eller om det bara var applicerbart där och då.

De hittade dock en grupp vuxna som inte klarade av att vänta som barn, men som vuxna verkade ha lärt sig att vänta på belöning.

Är detta något vi bör lägga mer fokus på? I skolan lär vi oss en mängd intellektuella färdigheter, men vi lär oss väldigt sällan självkontroll, hur vi kan lura våra hjärnor att vänta. Som lärare är jag också intresserad av det på ett yrkesmässigt plan. Hur kan jag föra det vidare till mina studenter?

Särskilt viktigt kan jag se det i ljuset av att intelligens verkar ha mindre vikt för studier och "framgång" än just hängivenhet, självkontroll och förmågan att skjuta upp en belöning.

En bra arbetsplats inte alltid så bra?

Författaren Daniel Coyle har undersökt ett antal olika ställen som får fram stora talanger världen över. Han tittade både på idrottsmän, musiker, akademiker och konstnärer, och vilka sammanhang de kommer ifrån. I sin bok "the Talent Code" sammanställde han sen sina resultat och upptäckter. Han upptäckte ett antal likheter som han dessutom kunde koppla ihop till forskning kring neurologi och dess inverkan på lärande och prestationer.

Det han hittade var att många av dessa grogrunder (det han kallar "Talent Hotbeds"), som producerade stora idrottsmän, musiker osv, inte alls var de lyxiga, stora och välutrustade platser han först hade förväntat sig. Snarare var det enkla, oattraktiva ställen, ibland till och med sjaskiga.

Neurologiskt förklaras det här kort med att vi är byggda för att spara energi. Vi är biologiskt inställda på att leta efter tillfällen att vila och bevara vår energi tills den behövs för en kris eller nödsituation. Om vi befinner oss i en lyxig, varm, ljus och ombonad plats, så skickar vi signalerna att det är tryggt och att vi kan vila. Befinner vi oss däremot i en sliten, sjaskig, kall och smutsig plats, så triggar vi signaler som gör oss mer motiverade att ta tag i vår situation.

I en artikel på Productive Flourishing beskrivs det så här:

The Perfect Workspace For Doing Your Epic Work: "So don’t despair: this combination of having a vision of something you want to create in your life, whilst slogging away in your shitty current environment is the optimal combination for accelerating learning, developing talent and doing epic work."

Inspirerande resa

På forumet Concept Art finns en väldigt inspirerande diskussionstråd som visar på vikten av hängivenhet och ansträngning. Det är en kille som för ett par år sedan började lägga upp bilder han gjorde, i syfte att få feedback och lära sig mer. Hans målsättning var att göra minst en bild per dag. De första bilderna är inget märkvärdigt, men allteftersom ser man tydligt hur han blir bättre och bättre, och till slut kan han själv börja undervisa inom tecknande.

Det jag tycker om i tråden är just att det visar på vikten av hängivenhet, och att man inte alls behöver vara född med talang för något visst för att bli bra på det, så länge det är något man brinner för.

Journey of an Absolute Rookie: Paintings and Sketches - ConceptArt.org Forums

Talang eller hårt arbete?

Under årens lopp har jag blivit mer och mer övertygad om att receptet till framgång och utveckling är ansträngning, inte talang eller medfödd förmåga. Detta gäller oavsett område, särskilt inom undervisning och utbildning. Artikeln Raising Quitters från Psychology Today tar upp det här på ett bra sätt (inkl. fler intressanta länkar att läsa). Bland annat sägs att om vi berömmer förmåga istället för ansträngning så kommer vi att styrka ett beteende som är rädd för utmaningar, eftersom man då någon gång kommer att hamna i en situation då ens förmåga inte räcker till. Om vi däremot berömmer ansträngningar, så kommer vi att styrka ett beteende där man aktivt söker upp utmaningar för att kunna anstränga sig ännu hårdare.

Fredagstips: Ett par lär-resurser på nätet

Internet är en ständig källa till information och kurser om olika ämnen man kan tänkas vilja lära sig. Dessa kan man använda för egen del, eller hänvisa sina studenter dit om det är något de behöver fördjupa sig inom. Dessutom är det alltid intressant att titta på hur dessa siter är uppbyggda rent pedagogiskt.

Mashable samlade för ett tag sedan ett par olika siter som är inriktade på att informera om och undervisa i naturvetenskap i olika former. Läs mer om detta här

Utvärdering av kurser

En viktig del för vidareutvecklandet av kurser är självklart en utvärdering och uppföljning av tidigare kurstillfällen. Denna sker på många olika sätt, och jag tänkte här dela det sätt som jag tycker ger mest.

Alltid när jag rättar och bedömmer uppgifter, alternativt sitter på seminarier, så har jag ett anteckningsblock eller laptop framme. I ett speciellt dokument (ofta använder jag numera Evernote) så skriver jag upp tankar och idéer som dyker upp under tiden.

Vad tycker jag då jag får ut av detta som man kanske inte fått på andra sätt:

• Man ser ganska snabbt om det finns återkommande problem i studenternas lösningar. I så fall är det något som bör belysas i framtiden. 
• Jag använder mig ofta av olika typer av rapporter och processanalyser, där det ska ingå externa referenser. Detta är en lysande källa till framtida resurser att använda i kurserna.
• Det är inte helt sällan studenterna själva efterlyser saker i dessa processanalyser/ rapporter. Detta fångar jag också upp så ofta jag kan. 
• Slutligen sitter vi ofta och rättar flera stycken tillsammans. De diskussioner vi för då är också något jag ofta försöker anteckna och ta med mig inför framtida kurs-utformningar.

Av de olika metoder och verktyg jag använder för kurs-utvärdering så är dessa de jag tycker ger mest konkreta tips och tankar. Visst har även frågeformulär mm en viktig plats, men det är sällan de ger så mycket som de här diskussionerna ger.

Avlappnade hjärnor minns mer

Scientists find how relaxed minds remember better | Reuters

Stronger and more lasting memories are likely to be formed when a person is relaxed and the memory-related neurons in the brain fire in sync with certain brain waves, scientists said on Wednesday.

Forskare har gjort studier som mer och mer stärker bilden av att om vi är avslappnade och våra hjärnor är i ett lugnare tillstånd så har vi lättare att ta till oss och minnas det vi upplever och lär oss.

Tyvärr är detta något som ofta strider mot hur det upplevs att vara student i högskolesammanhang, då det ofta är stressigt och mycket tidspress. Så, frågan utifrån lärarperspektiv då är "Hur kan vi hjälpa till att skapa en lärmiljö som inte skapar stress (som är kontraproduktivt), utan som skapar lugn och avslappning?"

Hur man kan överleva studierna, må bra och samtidigt uppnå något stort

Ofta förknippar vi framgångsrika studenter med studenter som jobbar hårt, är aktiva i olika kår-aktiviteter, tar extra-kurser mm. Tyvärr är det bara ett fåtal som orkar med detta, och de allra flesta riskerar bara att springa in i väggen utan att ha uträttat något särskilt.

Kan man då uppnå något stort, utan att bli överarbetad och samtidigt få det mindre stressigt? Cal Newport, postdoc på MIT, tror det, och har formulerat en princip han kallar the Zen Valedictorian Philisophy.

Det är en princip han menar kan hjälpa dig att prestera bättre t.ex i studierna eller i andra sammanhang. De tre huvudbeståndsdelarna i principen är följande:

1. Fyll inte ditt schema! Fyll inte dina dagar med studier eller andra aktiviteter, utan håll luckor öppna för spontana saker att göra. Detta har flera fördelar, inte minst att man mår bättre om man har lite luftigare scheman. Dessutom finns det utrymme för improvisation och det ger en flexibilitet att ta tag i slumpartade, gynnsamma tillfällen som kan dyka upp. För att klara av detta krävs 2 strategier: Förenkling och Effektivitet. Förenkla dina studier så att du blandar lätta och mer krävande kurser, istället för att bara läsa svåra kurser. Jobba mer effektivt med olika produktivitets-färdigheter. Newport har en metod han kallar Straight-A-Method som han hänvisar till (och som jag kommer att presentera i ett senare blogginlägg).
   
2. Förnya! En person som inriktar sig mot Zen Valedictorismen försöker inte uppnå allt samtidigt, han försöker inte vara framgångsrik på så många områden som möjligt. Istället så siktar han på att vara intressant på ett litet avgränsat område. Newport skriver: "Titta på en aktivitet du brukar ägna dig åt. Skruva sen upp ambitionsnivån 50%. Fråga dig slutligen: Vad kan jag förändra på för att uppnå detta?". Ofta så kommer man på olika, nya sätt att uppnå den här nya ambitionsnivån på. En person som Newport ofta hänvisar till är komikern Steve Martin, som bestämde sig för att förnya stå-upp-komiken (the Steve Martin Method).
3. Fokusera! En Zen Valedictorianist är en specialist. Han riktar in sig på ett litet antal områden och arbetar ihärdigt över tid för att bli enastående inom dessa områden. En grundtanke är att "Det ger mer att vara expert på ett litet område än att kunna lite om mycket". Detta trots att det kräver mycket mer arbete att vara generalist och bara vara bra på många områden. Newport menar att om man fokuserar på ett fåtal områden så är ens lärprocess inte linjär, utan exponentiell. Tiden man investerar har man igen mångdubbelt.

Så, Ha luft i schemat, förnya och fokusera. Detta hjälper med stress-reduktion, och är samtidigt ett effektivt sätt att uppnå bra resultat.

En introduktion till Zen Valedicotrianismen kan hittas på den här länken. Där finns också ett antal länkar om man vill läsa vidare för mer tips och stöd kring området.

Övningar som lärobjekt

Ett traditionellt upplägg, oavsett om det är distansundervisning eller undervisning på plats, är att många kurser består av föreläsningar och därpå följande övningar. 

Jag har mer och mer känt att den modellen har vissa nackdelar, och har därför börjat skissa på ett lite alternativt upplägg, som jag kommer att försöka implementera.

Tanken är att hela kursen i princip är en lång serie övningar. De börjar på väldigt enkel, grundläggande nivå. Därefter lägger man till svårigheter allteftersom. Det viktiga här är att övningen innehåller information som krävs för att klara av den. Det är också så att hoppen mellan varje övning ska vara ganska små, så att nästa steg ska aldrig vara oöverstigligt. 

Man skulle då t.ex kunna lägga upp en kurs så att den består av 50 övningsuppgifter. de 30 första är inte obligatoriska, men bra att göra om du inte kan ämnet sen tidigare. Uppgift 31 och uppåt är examinationsuppgifter, och innehåller inte lika mycket stöd (men fortfarande visst stöd). Klarar man upp till uppgift 45, så är man godkänd på kursen. Lyckas man ta sig högre än uppgift 45 så har man fått ett VG. Viktigt är då självklart att ju högre upp man kommer, desto mindre stöd finns det runtomkring.

Detta kommer att kräva mer arbete och tid att utveckla, och en övning kan bestå av text, länkar, kortare videosekvenser osv, men å andra sidan så är det som är hela kursen. Övningarna är också tänkta att i viss mån vara självrättande, samt ta upp vanliga fel som kan uppstå som man vill förvarna studenterna för. På det sättet eliminerar man förhoppningsvis också viss handledningstid.

I bästa fall skulle man också kunna lägga upp dessa övningar på nätet, och därmed låta studenterna diskutera övningarna med varandra, för att också få ett socialt perspektiv.

Nackdelen jag kan se med ett sånt här upplägg är att det kan bli väldigt statiskt. Ur ett perspektiv tror jag ju på att hitta varje student där dom är, att utgå från studentens egna plats. Jag har också svårt för ett linjärt lärande, då många ämnen INTE är linjära, utan är ett komplext nätverk som hänger samman. En sådan här övningsstruktur blir lätt väldigt linjär.

Hur lägga upp en projekt-baserad kurs?

På mina kurser tycker jag om att ha examinationer i form av lite större slutprojekt. T.ex på en kurs om 3d-grafik så är examinationen en kort 3d-animation.

Jag har provat två typer av upplägg för den typen av kurser, inget som varit riktigt framgångsrikt. Den första är att man ger alla föreläsningar komprimerat i början av kursen, och sen släpper loss studenterna (möjligtvis med inbokade handledningstillfällen).

En liten nackdel med det är att det lätt blir väldigt tomt i schemat. Under flera veckor händer inget i kursen, och framförallt på distanskurser är detta ett problem, för det är många studenter som själv tappar farten då, vilket leder till att många inte slutför kursen.

Ett alternativ är att man sprider ut föreläsningarna över hela kursen mer. Då får man ett jämnare flöde, mer saker händer under hela kursen. Dock har vi då stött på problemet att studenterna upplever att den tid de har för själva projektet blir för kort, och att det alltid finns något i de senare föreläsningarna de hade behövt tidigare. 

Den lösning jag funderat på nu, är att dela upp föreläsningarna i Essentiella föreläsningar och Bonus-föreläsningar (i brist på bättre ord). Första delen av kursen så ger man de föreläsningar som krävs för att klara av examinationsuppgiften (åtminstone för att klara av den för ett stabilt godkänt betyg). 

Därefter, under den tid som studenterna arbetar med projektet så publicerar man mindre föreläsningar, men som innehåller intressant bonusmaterial. Detta bonusmaterial är en liten extra krydda för studenterna att ta del av som kan ge ett mervärde för projektet, samt kursen som helhet, men det är inget som behövs för att klara av projektet som sådant. 

Jag tror att man då täcker in båda sidorna. Studenterna kan börja på projektet tidigt, och får det de behöver för att klara av det, samtidigt som det hela tiden händer saker i kursen som kan ge ett mervärde.

Berättelser - ett naturligt sätt att lära sig

En av de allra äldsta sätten att kommunicera med och undervisa på är med hjälp av berättelser. Det finns de som menar att våra olika myter och sagor egentligen har som syfte att föra kunskap vidare genom en muntlig tradition.

Runt lägerelden samlades man, och stammens äldste berättade historier, som de yngre sen lärde sig, för att i sin tur föra vidare till nästa generation.

En "upptäckt" (en motvillig sådan, i sammanhanget) gjordes också på Xerox för ett antal år sedan. De lade ner stora summor pengar på att skicka sina servicetekniker på kurser för att lära sig felsökningstekniker, förstå mer hur maskinerna fungerade inuti osv. Det visade sig trots detta att när servicetekniker var ute så refererade de ofta till berättelser (s.k "war stories") de hört från kollegor. De kunde referera till att de pratat med en kollega som råkat ut för samma problem, och han löste det så här osv. Det gick till och med så långt att xerox satte upp skyltar med texten "No war stories". Serviceteknikerna utbytte ändå erfarenhter, och berättade för varandra vad som hänt osv.

Jag tror att berättandet har en enorm kraft, innehåller en enorm potential. Den funkar kanske inte för argumentation, eller för att bevisa saker (anekdoter är inte samma sak som bevis), men för att föra kunskap och förståelse vidare, så har det enorm potential.

Är det något vi kan använda oss av i vår undervisning? Har den typen av kunskapsspridande en plats i dagens akademi? Skapar vi då en ytligare kunskap som blir "gulligifierad", eller är det ett sätt att möta människors naturliga, biologiska sätt att lära?

Litet boktips om presentationer

För ett par år sedan gick jag en kurs i Högskolepedagogik. Vid det första tillfället så fick vi frågan om vad vi förväntade oss av kursen. Ett av svaren var skämtsamt "att göra bra Powerpoint-presentationer"! Vi vet ju alla att Powerpoint-presentationer och pedagogik inte har så mycket med varandra att göra, alltså är det något som behandlas lite styvmoderligt.

Men, faktum kvarstår att vi som lärare ofta använder oss av Powerpoint (eller Keynote osv) på våra föreläsningar. Det är dessutom så att många av oss använder dem på ett mindre lyckat sätt (med mängder med punktlistor och mycket text som vi står och läser innantill från).

Boken Presentation Zen av Garr Reynolds handlar just om "bra Powerpoint-presentationer", om vad man kan tänka på och vilken roll Powerpoint och liknande program EGENTLIGEN borde ha i en föreläsning eller en presentation.

En ledtråd: Det skiljer sig ganska mycket från hur det brukar se ut på många föreläsningar som åtm. jag varit med på. Överlag tyckte jag som icke-designer att det varit en intressant bok som tar upp många bra punkter, och som framförallt öppnat mina ögon för hur man kan använda den typen av program på ett lite annat sätt än tidigare.

Garr Reynolds har också en blogg, där han skriver mer kring ämnet.

Tabula Rasa - Igen

Ni vet, ibland så hamnar man i ett läge när man känner att det är dags att gå tillbaka, det är dags att börja om.

Jag tror det är dags för det nu. Jag har lärt mig enormt mycket under de år jag undervisat, och särskilt det senaste året så har jag fått upp ögonen för andra sätt att tänka, annorlunda (för mig åtminstone) sätt att möta en kurs.

Så, istället för att försöka vidareutveckla där jag är nu, så tror jag det är dags att börja om. Men inte därifrån jag var för 4-5 år sedan, utan där jag är nu!

Jag VILL inte!! Dags att vapenvägra i lärar-student-kriget!

Jag VILL inte!

Vi mot dom… Lärare mot studenter...

Jag VILL inte längre

Jag trodde studenterna var här för att lära sig.. jag hoppades dom var här för att lära sig… jag trodde vi var här för att hjälpa dem med detta. Jag hoppades att det var så..

Men plötsligt kom jag på mig själv.. mitt jobb var plötsligt att försöka täppa till kryphål.. att se till att ingen kom undan för lätt.. Samtidigt så blev det tydligare och tydligare.. jag fick inte göra fel.. det fanns de som granskade MIG långt mer än de granskade kurslitteraturen.

Jag vill inte vara någons motståndare.. jag vill vara dennes medhjälpare...

Men, du student.. förbered dig på en chock.. jag kommer att göra fel.. jag kommer att råka säga fel.. jag kommer att ha en dålig dag.

Jag är människa

Men.. jag är en människa som brinner för mitt ämne, som vill hjälpa andra.. andra som brinner för det..

Vill du leta fel.. leta på, du kommer att hitta många… men vill du leta kunskap, fördighet och förståelse.. kom, så hjälps vi åt.